Jag känner mig mer som mig själv igen efter min dunderförkylning. Löpningen känns bättre och jag kan trycka på mer. Jag får inte världens hostattack om jag anstränger mig, utan det känns som om jag får luft. Tempot är vad det är, men det är inte heller något jag bryr mig om just nu. Jag är sällan mitt snabbaste jag under vintern. Det kan vara halt och slirigt och än så länge vägrar jag att springa i dubbskor. Inte för att jag ens behöver dem just nu, men jag är inte snabb för det.

Det är åtminstone skönt att igen känna mig som mig själv. Jag tror inte att jag behöver vara rädd för att trycka på mer. Jag kan träna som jag vill, jag behöver inte ta det lugnt och försiktigt längre. Känna efter. Just nu springer jag tre gånger i veckan, kanske sju kilometer per gång. Det är ändå helt okej tycker jag.

December är alltid så här. Det gäller att klämma in löpningen när jag hinner. Det är mycket jobb och mycket inför julen. Även om jag (formmässigt) skulle kunna springa långpass på tre timmar, hinner jag inte. Och nej, jag är inte i sån form. Plus att det är alltför mörkt och dystert för att jag ens skulle vilja springa så långa långpass just nu. Sju åtta kilometer innan eller efter jobbet är allt jag hinner med för tillfället.

Just nu är jag bara nöjd över att kunna springa igen. Jag tänker att jag tränar som jag vill året till slut, och så gör jag upp nya träningsplaner nästa år. Nu vill jag mest få till en träningsrutin igen, med både löpning, simning och styrketräning.