Inte för att jag precis ska springa maraton inom den närmsta tiden, men maratonformen är nog långt borta just nu. Det är nästan konstigt hur snabbt det svänger. Fast i och för sig svänger det snabbt åt andra hållet också, men just nu är nog maratonformen långt borta. Hittills har jag sprungit elva kilometer på hela året. Elva.

När jag tränar inför maraton är elva kilometer ett kort pass. Då är jag glad om jag ”bara” behöver springa elva kilometer. Då kan långpassen vara långt över tjugo kilometer. Just nu är mina löppass kring fem kilometer. Den här veckan har jag sprungit noll.

Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken egentligen, men jag drömde om att jag skulle springa maraton. I drömmen blev jag sedan panikslagen för jag tänkte, hjälp jag är inte i form. Sedan kom jag på, just ja, du drömmer. Du ska först springa maraton i september. Du hinner ännu träna, även om året verkligen inte börjat bra träningsmässigt.

Jag vet som sagt, att det svänger snabbt åt andra hållet också. Jag behöver bara några bra löppass och så är jag tillbaka igen. Några vanliga mysrundor runt kvarteret och kanske ett lite längre, tvåsiffrigt pass, och så har det vänt. Det är alltid mest jobbigt mentalt tycker jag. Jag har knappast tappat så mycket kondition, det bara känns så när jag inte tränar som normalt.

Nu verkar det åtminstone som om hostmedicinen har hjälpt, för jag hostar betydligt mindre. Eller så var det för att jag tog en vilodag på tisdagen. Skippade simningen och istället sov på soffan. Det har varit mycket på jobbet och annars också, och jag behövde vila.