Det dök upp som ett tips på Instagram inför Stockholm maraton och jag tänkte genast, det där ska jag testa. Jojo-pass. Varannan kilometer i tänkt maratontempo eller lite snabbare, och varannan kilometer ca 30 sek långsammare. Med start från tio kilometer och så bygger man på längden på passet efterhand.

Sagt och gjort, det blev jojo-pass idag. Känslan var betydligt bättre än förra gången jag sprang. Nu kunde jag hålla ett hyfsat tempo. Inte planerat maratontempo, men dit är det ännu långt. Till maraton alltså. Det är knappt jag vet vad mitt planerade maratontempo är. Nu ville jag främst få en lite större variation på tempot, men ändå springa hela vägen och få till ett längre pass.

Jag är nöjd över hur jämt jag kunde springa. Jag kollade inte på klockan, utan gick på känsla. De snabbare kilometerna landande alla kring 7:20 och de långsammare kring 7:40-7:50. Kroppen kändes bra och jag behövde inte kämpa för att springa fortare.

Jag tror att den här typen av pass kommer att vara nyttiga för mig. Med tiden vill jag förstås springa snabbare än 7:20 på de snabba kilometerna, men jag ska även orka springa de långsammare. Jag ska inte behöva gå, men jag vill ändå springa långt. För det är på maraton jag ska bli snabbare, inte en sprinter. Och för att bli snabbare på maraton, tror jag att det är viktigt att jag dels höjer grundtempot, men även att jag springer mer. För just mot slutet av maraton, har jag gått mycket, och därför också tappat i tid.

Äsch, ibland vet jag inte om jag förklarar jättedåligt hur jag tänker, men för mig är det tydligt i alla fall. Jag vill orka springa fortare längre. Tröskelträning som det så fint heter och som andra förklarar mycket bättre än vad jag gör.