Jag har semester för tillfället och man tycker ju att jag skulle ha all tid i världen till att träna och till att blogga. Nope. Hittills har jag varit på en miniresa till Stockholm, hälsat på Charlie och busat och spenderat en hel dag i Mylly. Jag har också hunnit med veckans intervallpass. Tio gånger två minuter, med en minut vila. Varför tio gånger två minuter? Det lät lagom och lämpligt.

Förra veckan när jag sprang en minuters intervaller var det katastrof, men idag gick det bättre. Jag har kommit ihåg att ta min allergimedicin, och det hjälper lite i alla fall. Ibland har jag svårt att avgöra om jag faktiskt är andfådd och det är jobbigt, eller om jag bara är ”lat”. Att jag egentligen kunde pusha mer. Men eftersom det är tungt, skyller jag på allergi, men att jag nog hade orkat lite till. Kanske. Idag kändes det i alla fall bättre.

Då när jag sprang mitt testlopp för någon vecka sedan kunde jag bevisligen springa fort. Fortare än jag trodde att jag skulle klara av. Så jag tycker ju att jag borde kunna springa två minuters intervaller också. Jag är alltid seg i starten. Mot slutet går det bättre. Kanske för att jag vet att det snart är över och jag bara behöver springa några stycken till. Att jag safear i början, för att sedan inse att jag hade klarat av mer. Eller så öppnar jag alltför hårt, som på testloppet, och tappar mot slutet.

Det är lite det som jag hoppas att jag ska bli bättre på. Snabbare förstås också, men att lära mig mina farter och gränser. Vad är bekvämt, vad är obekvämt men hanterbart och vad är för mycket. Det lär jag mig säkert, ju fler gånger jag springer intervaller.