Jag vågar kanske inte skriva att jag är snabbare redan, men något har hänt. Kanske jag är lite lite snabbare, eller så var idag bara en bra dag. Idag blev det åtminstone lite snabbare löpning, med en riktigt bra känsla. Jag sprang inte intervaller som på onsdagen, nu var det mer fokus på att springa jämnt, men fort hela tiden. Eller snarare då fortare.

Just nu tycker jag ännu att det är svårt att veta mina gränser. Hur fort kan jag springa, men orka hela vägen, men inte heller springa för långsamt. Jobbigt, men hanterbart är det jag är ute efter. Hyfsat långt, tvåsiffrigt, men inte långa långpass. Längre än en vanlig mysrunda på sex kilometer, men med mer fokus på tempot än på längden på passet.

Idag tycker jag att jag lyckades bra med det som jag var ute efter. Elva kilometer, snittfart 7:13. Det är helt super i dagsläget. Det är bara några veckor sedan jag lade till intervaller i min löpning. Innan hade jag mest sprungit långsamt, och inte heller speciellt långt. Nu kan jag redan springa sådana pass som både är långa och snabba. Ish.

Jag vet att det fortfarande är långt till att springa maraton i 6:40 tempo, men nu är jag åtminstone på väg åt rätt håll. Formen pekar uppåt och det har skett en förbättring på bara några veckor. Jag är redan uppe i lite snabbare löpning.

Jag tror förstås att den goda känslan delvis beror på vädret. Det är klart att jag är snabbare när jag kan springa i sol och vårväder. Mindre kläder och snabbare skor. I snöslask och piskande vind och dubbskor, då är knappast någon snabb.