Milli är fortfarande inte bättre och vi är ännu tvungna att tvångsmata honom. Ifall situationen inte blir bättre, väntar ny kontakt med veterinären imorgon. Då är han högst antagligen tvungen att få antibiotika. Jag håller tummarna för att det ska bli bättre snart. För att rensa tankarna lite och för att komma ut ur huset en sväng, blev det en löptur idag. Jag hade tänkt springa igår redan, men det blev ändrade planer. Dels var vädret riktigt dåligt med stormvindar och iskallt. Dels gick mycket av tiden åt till veterinärbesök och oro för katten.

Idag har vädret varit bättre, fortfarande kallt, men ingen blåst. Istället snö. Vägarna hade inte blivit plogade där jag sprang och det kändes som om jag plumsade fram i meterhöga drivor. Det var tungt att springa idag och jag fick kontrollera var jag satte fötterna. Jag hade egentligen tänkt springa veckans långpass idag, eftersom jag har varit ledig och hade haft tiden. Oron för katten fanns hela tiden i bakhuvudet och jag ville inte lämna honom ensam hemma alltför länge.

Idag fick det bli en vanlig distansrunda på strax över 8 kilometer. Konstigt egentligen hur snabbt tankesättet ändrar. Förra veckan sprang jag 9 kilometer och tyckte det var ett långpass. Nu sprang jag 8 och tycker att det är ett vanligt pass. Jag har tänkt springa senare i veckan också, kanske jag då får till ett längre pass. Jag skulle gärna springa över tio kilometer. Det känns som en magisk gräns för mig. Tvåsiffrigt är alltid tvåsiffrigt även om det förstås inte skiljer så mycket mellan nio kilometer och tio kilometer. Mentalt är det en större skillnad.

I övrigt tror jag att veckans träning kommer att gå på känsla. Jag vill vänta och se hur situationen med katten utvecklar sig. Inte planera in något stort när jag inte vet vad som väntar med honom. Blir det fler besök till veterinären och således mindre tid till träning. Eller återhämtar han sig snabbt och jag kan träna som normalt. Självklart hoppas jag på det senare alternativet <3