Stumma ben och intervaller är inte en bra kombination. Tydligen satt gårdagens långa cykeltur kvar i benen, för jag hade inte pigga ben idag. Jag märkte det redan under uppvärmningen att benen var trötta. Det fanns inget tryck i steget och minsta lilla uppförsbacke gjorde att benen blev stumma. Jag kände mig tung i kroppen och hade inte alls den lätta känslan jag vill ha när jag springer intervaller. Känslan av att jag flyger fram och inget kan stoppa mig. Idag kändes det snarare som om jag sprang baklänges. Hur mycket jag än försökte trycka på, hände inget.

Jag tänkte att det kommer att ge med sig när jag värmt upp och kommit igång. Jag är ofta trögstartad, men mot slutet av passet går det bättre. Jag skulle springa 70/20 intervaller idag, 18 stycken. 70 sekunder löpning och 20 sekunder gåvila. Efter 10 intervaller kom en längre vila på tre minuter. Passet är rakt ur boken ”Stora löparboken för kvinnor”. Jag gillar korta intervaller, men dessa var jobbiga. Vilan var så kort, knappt hade jag stannat innan det var dags för löpning igen.

Flåset var det inget fel på idag, men jag kom inte upp i fart. Löpsteget fungerade inte och det kändes som om jag sprang på stället. Jag hade ett par andra skor idag än de som jag brukar/gillar att springa intervaller i. Min tå är fortfarande lite öm och jag ville ha ett par ”större” skor. Inte de tightaste och lättaste, utan med mer rum för tårna. Jag vet att jag inte kan skylla på skorna, men kanske det påverkade mentalt? När jag redan hade stumma ben och dessutom sprang med ett par mer dämpade skor…

Äsch, jag sprang i alla fall. Det är ju huvudsaken. Även om tempot kanske inte var så högt som jag hade önskat, var det ändå betydligt snabbare än mitt vanliga distans- eller långpasstempo.