Vilket pass och vilken maratonboost det blev idag. Planen för passet var långa intervaller med växlande tempo. Liknande upplägg som senast, men längre intervaller och fler till antalet. Sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 6:00 tempo. Gånger tio, plus uppvärmning och nedjogg. Ett långt pass med andra ord. Sist som jag sprang den här typens intervaller, orkade jag inte springa alla. Tempot blev lite ditåt och jag sprang och gick om vartannat. Jag fick kämpa mycket, varken kroppen eller pannbenet var med mig den gången.

Idag gick det bättre. Jag fick nästan hålla tillbaka då när jag skulle springa i 7:00 tempo. Det kändes lätt och jag behövde inte kämpa för att komma upp i fart. Benen gick av sig själv och jag hittade rytmen. När jag skulle springa snabbare, sprang jag nästan för snabbt då också. Ibland blev det 5:30 tempo och jag undrade varifrån farten kom. För det var inte bara de två första intervallerna som kändes lätta. Sjunde, åttonde, nionde… Nästan hela passet gick bra.

Jag kände mig stark hela vägen. Flåset fungerade och jag hade pigga ben. Jag är förvånad över hur enkelt det kändes. Jag hade en liten dip halvvägs in i passet, så kanske en intervall av tio inte gick enligt planerna. Den sprang jag för långsamt, men utöver det. Inga problem!

Det här är precis såna pass jag vill kunna springa nu med bara några veckor kvar till maraton. Veta att orken finns där, farten är gömd i benen och kan plockas fram vid behov. Framförallt att pannbenet är starkt. Trots en liten dip halvvägs in i passet, kom jag tillbaka starkt och kunde fortsätta springa intervallerna. Öka farten mot slutet och inte ge upp halvvägs.

Mindre bra med passet… Löparmage när jag kom hem. Men det är glömt i det här skedet.