Hur ska jag kunna skriva en race report om Tallinn maraton? Loppet som hade allt. Vilken glädje det var från början till slut. Hur stolt jag var i målet. Hur roligt jag hade loppet igenom. Hur jag klarade något jag inte trodde var möjligt. Det lär bli långt. Det lär bli en flummig text. Läs vidare.

På lördag morgon reste vi till Tallinn. Jag hade inte varit speciellt nervös under veckan. Småpirrig och lite orolig i magen, men förvånansvärt lugn egentligen. Natten mellan fredag och lördag vaknade jag och då, då kände jag plötsligt all nervositet på en och samma gång. Det var första gången som jag kände mig riktigt nervös. På båten över till Tallinn såg jag en massa andra löpare och det lugnade inte direkt mina nerver. Samtidigt kände jag mig väldigt redo för att springa.

Nästan genast efter att vi checkat in på hotellet for vi till expon och hämtade ut min nummerlapp. Tio kilometers loppet pågick som bäst och det var kul att kolla på dem. Jag blev bara ivrigare på att få springa själv. Efter expon for vi till Viru keskus för att shoppa lite och äta. Jag hade ätit bra under fredagen och ville få i mig en ordentlig måltid ännu innan maraton. Ladda upp med kolhydrater och en bra middag. Jag har lärt mig från sommarens misstag med för lite kolhydrater och att springa långt.

Starten för Tallinn maraton gick klockan nio på söndag morgon. En aningens tidigt för min smak, men eftersom sommaren var så varm, hade jag vant mig. Vant mig vid att stiga upp tidigt, äta en bra frukost och prestera tidigt på morgonen. Kvart över åtta startade vi mot startplatsen och var framme kanske halv nio. Ett besök till bajamajan och efter det var det bara att ställa sig i startledet. Värmde jag upp? Tja, jag skuttade lite på stället i bajamajakön…

Jag undrade tidigare att varför jag startade i startgrupp fyra. Det visade sig att det bara fanns fyra startgrupper för maraton, det var tio för milloppet. Jag startade alltså sist 🙂 Oh well… I startledet tappade jag peppen lite, för jag var verkligen sist. Det var inte många löpare bakom mig. Skulle det här bli en repris från i fjol? Där jag får springa själv största delen av loppet.

Starten gick och jag lunkade på. Nästan direkt märkte jag att jag sprang med 5:00 (timmars) ballongerna. Jag tänkte att jag hakar på dem. Jag hänger med dem så länge jag orkar. Jämn och bra fart från början. Annars hade jag säkert sprungit för fort i början av loppet. Skönt att springa med en grupp. Någon som drar och jag behöver inte själv fundera på tempo. Bara glida med.

Jag kände mig så stark i början. Jag kollade på pulsen och den visade något kring 145. Jag flåsade knappt, benen var lätta och allting stämde. Jag visste att det skulle bli en bra dag, även om ett maraton är långt. Vid varje vätskestation tog jag lite vatten och lite sportdryck. På morgonen hade jag tagit två immodium och jag hade en extra med. Magen fungerade fint genom hela loppet och protesterade inte alls. Vi varje vätskekontroll tappade jag ballongerna, men jag var snabbt i kapp dem.

Fram till tjugo kilometer kändes allting plättlätt. Jag hade inga problem med att hänga med farthållarna för fem timmar. Vid det skedet visste jag att jag i alla fall skulle nå mitt silvermål och få en bättre tid än i fjol. Jag hade så kul under loppet. Jag vet inte om det var för att jag sprang med en grupp eller om det bara var en bra dag. Jag snackade med alla löpare. Farthållarna berättade historier om Tallinn. Det var som socialspring och sightseeing i ett. Plus att jag älskar Tallinn. Jag bara sprang med ett stort leende på läpparna. Jag fick gåshud över hela kroppen mest hela tiden och det var runners high deluxe.

Första dippen kom vid kanske 23 kilometer. Jag började få ont i höger knä. Jag tappade farthållarna. Jag såg dem hela tiden, men var inte med i klungan längre. Vid 25 kilometer var jag nära att skicka meddelande åt Sam och säga att det gör så ont så ont. Det kommer att ta länge innan jag är i mål. Jag beslöt mig för att sätta på musiken och ta och äta lite chokladnötter som jag hade med mig. Nu skulle alla knep användas.

Det hjälpte och jag var snart i kapp farthållarna igen. Släpp dem inte ur sikte nu. Jag lyssnade på bra musik och fick en sån boost i löpningen. Knät märkte jag inte av och jag sprang på. Plötsligt var jag redan vid 32 kilometer och jag bara?! Hur gick det till? Är jag ”snart” i mål? Jag gick vid varje vätskestation, men i övrigt sprang jag nästan hela tiden.

Jag träffade en finsk tjej vid 34 kilometer. Hon frågade vad jag hade för tidsmål. Jag svarade något om att jag hade förhoppningar om under fem timmar, men jag tror att det är för sent till det. Efter lite gissning och räkning kom hon/vi fram att det fortfarande finns chanser till det. Vi kan springa tillsammans en sväng om jag vill och dra varandra. Visst. Klart jag vill det. Vem vill inte ha draghjälp med 8 kilometer kvar till mål. Nu kör vi!

Tydligen körde jag så det rykte, för vid 38 kilometer var hon tvungen att släppa mig. Jag pinnade på i 6:15 och hon tyckte jag skulle springa själv. Jag såg så stark ut. Jag kände mig så stark. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla från förra gången, då jag hasade mig fram och mest gick mot slutet. Jag kollade på klockan och visste att jag skulle få en bra tid. Jag var inte säker på om jag skulle klara fem timmar, men jag gav allt.

Målgången för Tallinn maraton har ändrats och den här gången sprang vi genom gamla stan. Oj, så kullersten och uppförsbacke är mysigt när du sprungit 41 kilometer. Not 🙂 Min slutspurt kom lite av sig, men vilken målgång. Såå häftig känsla att springa med kravallstaket på båda sidorna och publiken som skriker och hejar. Fullt med folk på uteserveringarna och de hejar på dig. Namnet och landet står alltså på nummerlappen.

Strax innan mållinjen är det en liten kurva innan man ser målet. Jag ser att tiden visar något på 4:59:30 och jag visste att jag klarat det. Spurta nu den sista biten! Spring! Jag sprang med världens leende på läpparna och var så nöjd! 4:59:56 var den officiella tiden. En förbättring med nästan 30 minuter!

Tallinn maraton! Vilken grej, det här gör vi om!