Löpningen går bra för tillfället och jag är tacksam över att kroppen håller och huvudet vill. Efter mitt maraton i september var min träningsiver som bortblåst, men nu har det vänt. Som det alltid gör. Jag blir inte orolig över det mer, för jag har varit med om det många gånger tidigare. Jag vet att lusten och ivern till träningen kommer tillbaka. Det går upp och ner, som allt annat i livet, jag är inte alltid på topp. Även om jag kanske ibland uppfattas som en som tränar hela tiden och att allt alltid är bra, har också jag stunder då träningen mest känns blä. Då jag bara äter choklad i soffan och kollar på film.

Nu har det vänt. Nu vågar jag kanske säga det, för jag har haft så många bra pass på raken. Känslan har varit bra hela tiden och det är roligt att träna. Jag ser framemot träningen och längtar till nästa gång jag får springa igen. Jag behöver inte kämpa för att få till träningen, utan jag bara gör. Oftast dessutom mer än jag ursprungligen hade planerat. Idag var ett sådant pass. Jag hade planerat att springa och springa ett längre pass. När jag skriver längre menar jag längre än min normala mysrunda runt kvarteret. Det är inte så att jag planerar, idag ska jag springa 12 kilometer, den här rutten. Jag bara går ut genom dörren och börjar springa och se hur det känns.

Idag kändes löpningen bättre ju längre jag sprang och och plötsligt hade jag igen sprungit tio kilometer. Förra veckan sprang jag det för första gången på evigheter och nu gjorde jag det som om jag aldrig gjort något annat. Älskar känslan att kunna göra det så där bara. Att det är min nya norm. Milen är min hatdistans på tävling, men det är den bästa distansen att springa en grå tisdag.