Om mindre än en vecka är det meningen att jag ska ställa mig på startlinjen till halvmaraton. Mitt första halvmaraton sedan 2017. Jag är inte nervös för själva distansen, även om det säkert också hinner komma närmare loppet. Jag är mer orolig för tiden. Orolig är väl kanske fel ord, men det känns som om formen pendlar upp och ner. Ibland tror jag att jag kommer att springa för pers och ibland känns det som om jag får vara glad så länge det inte blir personsämsta.

Idag sprang jag det sista tuffare passet inför halvmaraton. Känslan var så där. Jag sprang igen innan frukost och kanske det påverkade mig. Tanken var att jag skulle springa 50 minuter i 5:40 tempo. Tidigare när jag har sprungit liknande pass har det varit kämpigt, men det har ändå gått. Nu gick det inte alls. Jag var inte ens i närheten av tempot. Hur jag än försökte öka och trycka på, var det som om kroppen inte alls svarare.

Jag tycker inte att jag var flåsig, benen var inte tunga eller pulsen hög, men det hände liksom ingenting. Jag kom inte alls upp i tempo. Kroppen svarade inte och jag förstår inte vad som är felet. Kanske huvudet inte riktigt var med mig ännu, så tidigt på morgonen? Kanske det hade varit bättre att springa efter frukosten i all fall med mera energi i kroppen? Jag vet inte vad som är värre. Springa  i värme, eller springa innan frukost med för lite energi till tuffare pass.

Nu gäller det bara att ladda om. Sista tuffare passet är gjort. Det finns inte så mycket jag kan göra för formen mer. Nu ska jag ladda mentalt. Lita på att träningen jag gjort räcker, att jag är i form och att det kommer att gå bra. Tiden blir vad det blir. Ett halvmaraton är alltid ett halvmaraton, och jag ska vara nöjd oavsett.