Jag har nu sprungit årets längsta pass och också mitt längsta pass inför maraton. 26 kilometer. Det var tungt och satt hårt åt kan jag lova. Det var mest på vilja mot slutet och för att jag visste att jag var tvungen att fortsätta. Jag kan inte sluta vid 20 även om det är jobbigt, för jag har inte fler möjligheter att springa långt. Nästa vecka börjar nedtrappningen inför maraton. Då ska passen bli kortare. Det var bara att kämpa vidare.

26 kilometer känns kanske lite kort för att vara mitt längsta pass inför maraton. Men det är ungefär det jag sprungit inför tidigare maraton också. Jag är kanske mest besviken över känslan i passet.

Förra veckan sprang jag två långpass, varav det längre av dem med riktigt bra känsla. Lätta ben och pigg kropp. Jag fattar att jag inte kan ha lätta ben när jag typ sprungit 90 kilometer på tio dagar, men det var tunga ben igår mot slutet. Mest var jag kanske hungrig, eller snarare törstig.

Jag sprang enligt planen, mot Åbo längs med Skärgårdsvägen. Jag sprang 27 minuter och gick tre. Under pausen knaprade jag på Dextrosol. Jag hade även gel med mig, men det var jag inte sugen på. Jag är ju en godisråtta, men efter fyra Dextrosol kändes det som om jag hade bara socker i munnen och att tänderna var fastklibbade. Usch! Jag hade velat ha vatten för att skölja munnen. Gel på det, ännu mer sliskig sockersörja? Nej tack! Med resultatet att jag blev hungrig, tom på energi och trött och sliten. Men på lopp finns det vatten, det borde lösa sig då.

Jag tycker ändå att jag ska vara nöjd. Jag är nöjd över längden och tempot var bra i början. Mot slutet inte kanske lika bra, men jag sprang ändå. Nästa vecka vill jag ännu springa ett kortare långpass med lite högre tempo. Jag har väl nån form av tidsmål inför maraton, men det får nog bli ett skilt inlägg om det.