Det är alldeles för tidigt för att kalla det för framsteg ännu, eftersom jag bara sprungit enligt mitt nya upplägg fyra gånger, men dagens pass kändes i alla fall som ett steg åt rätt håll. Det var en betydligt bättre känsla än på måndagen. Då gick jag mest för att pulsen hela tiden var för hög. Nu kunde jag springa lite längre sträckor, och det kändes som ett löppass. I alla fall ditåt.

Den här gången rusade inte pulsen, utan den låg ganska stadigt kring 142. Ibland högre, ibland lägre, men kring 140. Ibland var jag tvungen att gå för att den var över 150, men egentligen ganska lite. Pulsen var snabbt nere igen, och jag kunde tassa vidare. För tassa, det gör jag.

Idag hade jag ändå snittider kring 7:30, det är okej. Jag försöker så att inte bry mig om tempot, men det är svårt. Jag vet (hoppas) att tempot kommer senare, nu ska jag fokusera på lugnt. Nu håller till och med Garmin med mig, att det är basträning jag sysslar med.

Jag hoppas att jag med tiden ska kunna springa längre sträckor och med lägre puls. Att pulsen inte ska rusa även om jag ökar tempot. Det är väl det som är själva tanken med mitt träningsupplägg och så som jag kommer att mäta framsteg. Dagens pass kändes som ett steg åt rätt håll. Det ger mig motivation till att fortsätta.

Jag ska ge det här en chans nu. Hösten och vintern i alla fall. På vintern brukar jag ändå inte springa intervaller, då kan jag lika gärna tassa. I vår sen, då jäklar ska jag trycka på.