Ibland är jag nära att ge upp med min pulsträning i löpningen, men så går det bättre igen och jag fortsätter kämpa. Jag tycker att jag ser framsteg under några löppass, tills nästa gång jag springer när det igen inte alls fungerar. Det är så svårt tycker jag. Jag vill verkligen ge det en chans, men det är svårt att hålla sig motiverad när jag inte ser tydliga resultat. Jag har ändå hållit på med det här i ett par månader nu. Kanske borde jag vara ännu mer strikt och springa oftare och längre för att se snabbare framsteg. Just nu springer jag bara två gånger i veckan och ungefär åtta kilometer per gång. Dessutom har det blivit mindre löpning under november och december än tänkt, på grund av förkylning och julstress. Men ändå, jag vill se framsteg.

Jag har inte gett upp ännu, men snart vill jag nog se framsteg för att jag ska orka fortsätta. Åtminstone i januari och februari ska jag ännu springa enligt pulsen. Sedan får vi se. Sedan hoppas jag redan att vädret är bättre. Bara vägar och snabbare skor. As if, men man kan alltid drömma.

Idag bestämde jag mig för att fuska lite. Jag fick feeling och tryckte på lite mot slutet. Vi kan kalla det för intervaller. Några hundra meters rusher med valfri fart och valfri puls. Oj vad det var skönt och kul. Att få känna mig snabb igen och faktiskt springa. Inte bara lunka på, hela tiden kolla på klockan och akta mig för att pulsen ska stiga för högt. Det var kul att gasa. Jag skulle knappast orka hålla tempot speciellt länge, men det gjorde mycket för humöret. Det är i alla fall en bra sak med att springa enligt pulsen och lite kanske också vad det går ut på. Det tempot orkar jag hålla länge och jag blir inte trött.