Det blev en utmärkt start på helgen. Planen var att springa tolv kilometer, men det blev över tretton. Så långt har jag inte sprungit sedan Tallinn maraton tror jag. Dessutom med en riktigt bra känsla i kroppen. En känsla av att jag skulle ha kunnat fortsätta springa hur långt som helst. Jag var inte ens trött. Varken i benen eller i huvudet. Hur gick det till? Kanske all den lågpulsträning jag kämpat med har haft effekt? För det är nämligen det som varit syftet hela tiden. Jag vill bli bättre och uthålligare. Just kunna springa långt och länge utan att bli trött.

Idag sprang jag visserligen ”bara” lite över tretton kilometer, men med tanke på att det var kanske det tredje löppasset över tio kilometer sedan Tallinn är jag ändå jättenöjd. Jag borde vara tröttare än vad jag känner mig. Det borde inte ha varit så lätt. Tidigare när jag börjat springa långpass efter ett uppehåll, då har jag känt mig mycket tröttare. Jag har fått kämpa mer efter tio elva kilometer. Nu sprang jag över tretton och det känns knappt i kroppen.

Jag tänker bara tacka och ta emot. Mitt mål var ju att springa femton kilometer innan april. Känns det så här lätt att springa tretton, kommer femton inte att vara ett problem. Det känns snarare som om jag kan springa det redan nästa vecka.

Pulsen då? Alltså jag vet inte. Jag har inte gett upp och jag ska fortsätta springa lugnt, men det är svårt att lita på klockan när jag har den ovanpå kläderna. Har jag den under kläderna ser jag den inte, eller så får jag för kallt. Därför har jag svårt att säga om pulsen hölls under kontroll eller inte. För den ändrar ju ändå, det gör det bara med fördröjning.

Men känslan i kroppen var i alla fall super och jag sprang över tretton kilometer. Jag väljer att kalla det för succé och det blev en utmärkt start på tre lediga dagar.