Dagens simpass går inte till historien som ett av de bättre. Det var så trångt i bassängen att jag mest simmade bröstsim. Just precis som jag skrev om att jag skulle våga ta plats och öva på mitt frisim, gör jag det totalt motsatta. Idag fanns det igen bara en ynka bana att simma i. Som mest var vi sju stycken som delade på banan. Det var armar, det var ben, det var sparkar. Jag väljer att se det som triathlonträning.

Jag är fortfarande intresserad av triathlon, men det är fortfarande simningen som hindrar mig. Trots att jag simmat mycket och blivit bättre känns det ännu som ett för stort steg att ta. Jag tycker det är svårt att simma i pool, hur svårt och skrämmande skulle det inte vara att simma i öppet vatten.

Jag simmar bäst när jag kan göra det i lugn och ro. Utan för mycket folk runtomkring mig, så att jag kan koncentrera mig på mitt och på tekniken. Idag var det nog för trångt i bassängen. Idag kände jag mig mest i vägen. Vissa är ju betydligt snabbare än mig, men jag är ändå inte långsammast. Men idag simmade folk nästan över mig, och det var sparkar mot kroppen och fyra i bredd och nån som vänder rakt framför mig.

Det kändes som bra triathlonträning. Det är typ så jag föreställer mig att det går till i simningen på triathlon. Armar och ben om vartannat och kallsupar och sparkar mot kroppen. Och så kommer jag där sen, bröstsimmandes. Sist av alla.

Plus att sedan ska jag ännu cykla och springa också.