Så var det november och vädret utefter det. Regn, rusk, storm, reflexväst, pannband och vantar. Fun times. Som tur behöver jag inte springa i dubbskor ännu, men den tiden kommer väl snart. Jag orkar inte. Jag som just tyckte att världens längsta vinter tog slut och jag kunde springa i shorts och t-shirt igen, nu är vi där igen. I höstrusket, med vintern på kommande. Det är så mörkt och dystert och inte alls kul.

Löpningen känns i alla fall bra just nu, trots vädret. Just nu springer jag varken jättelångt, eller speciellt fort, men det är mest kul att kunna springa. Om än så en helt vanlig runda på sju kilometer. Allt räknas. Alla kilometer är viktiga ifall jag vill nå mitt årsmål.

Dagens löpning blev just en helt vanlig runda på sju kilometer. Efter jobbet, i  regn och rusk, och påbyltad till tänderna. När blev det kallt plötsligt? Det är inte ens kallt ännu, egentligen, men jag tycker att det stormar så mycket. Det känns kallt. Jag hade nästan behövt underställ idag.

Det var första gången som jag hade reflexvästen på mig idag. Jag tycker nog nästan att mörkret är det jobbigaste. Regn och storm är väl okej, men mörkret gör mycket för humöret. Jag är mycket piggare och gladare på våren, nu riktigt känner jag hur jag blir trött och deprimerad. Det är nästan så att jag måste tvinga mig ut, för jag vet hur mycket bättre jag mår av det. Även om jag inte alltid har lust, känns det mycket bättre efteråt.

Och hellre ändå det här än snö.