Igår blev det en riktig klassiker till löpning. Gruvan runt. Finns det en bättre runda att springa i Pargas? Jag tror inte det. Det är en klassiker av en orsak. En runda jag sprungit många gånger.

Perfekt längd på tio kilometer. Långa uppförsbackar, men också långa nedförsbackar. Bra ställen att stanna och fota på. Enda lilla kruxet med den rundan är när jag ska korsa Skärgårdsvägen. Ibland är jag tvungen att vänta i evigheter för att komma över.

Löpningen kändes bra igår. Jag är nästan förvånad med tanke på att det blev både gym och simning dagen innan. Jag hade nästan förväntat mig mer träningsvärk. Det känns lite i överkroppen, men benen är pigga. Igår var dessutom första gången sedan maraton som jag sprang ett tvåsiffrigt pass.

Sakta, men säkert kan jag öka på längden på mina rundor igen. Från att knappt ha sprungit något, till att nu kunna springa över tio kilometer. För tillfället har jag ju inget annat mål med min löpning än att springa 1500 kilometer på hela året, men jag har redan planer för nästa år. Då är det bra att veta att jag kan springa längre sträckor fortfarande. Maraton och ont i knät tog nog lite på självförtroendet i löpningen, men nu är jag tillbaka igen. Som mig själv.

Igår var det underbart väder för löpning och jag hade säkert kunnat springa ännu längre, men jag vill samtidigt vara förnuftig. Inte gå ut för hårt, för tidigt, för mycket. Även om knät inte känns av på mina rundor, vill jag inte trigga igång något med att springa för långt för snabbt. Jag vill sakta bygga upp längden på mina rundor igen. Låta kroppen återhämta sig mellan mina rundor och komma tillbaka starkare.