Dagens löppass var ett snäppet bättre än förra gången jag sprang. Pulsen var fortfarande högre än vad jag önskar, men jag hade den bättre under kontroll idag. Jag försökte mig på att stanna och gå direkt som den gick upp mot 152. Jag brukar tänka att den nog snart går ner av sig själv, men tyvärr gör den sällan det. Eller det tar för lång tid om jag springer medan jag försöker få pulsen ner. Plötsligt har jag sprungit flera hundra meter med för hög puls, innan den sjunkit till önskad nivå.

Idag gick jag direkt och behövde således bra gå några få steg innan pulsen var nere och jag kunde fortsätta springa. Kanske det är en bättre strategi? Nu sprang jag nästan hela vägen i alla fall… Det är bara så fruktansvärt frustrerande att springa efter pulsen. Jag tycker att jag nästan har blivit sämre. Farten blir bara långsammare och långsammare och jag ser liksom ingen förbättring. Inte en tillräckligt stor ändring för att jag ska orka fortsätta med att springa med låg puls.

Jag trodde redan att ”kunde” springa med låg puls. Direkt när jag ökar distansen så blir det svårare att hålla pulsen låg. Det går bra till en början, men sedan börjar den skena iväg. Ibland tycker jag att jag är inne i ett bra flow, jag springer på och farten känns okej. Så kollar jag på klockan, 162. Va fan! Hur länge har pulsen varit så hög? Klockan piper alltså inte till, utan jag måste kolla på den med jämna mellanrum för att veta var jag ligger.

Jag känner mig så långsam för tillfället. Jag har väl aldrig varit snabb direkt, men det här alltså. Jag tycker att det här var kilometertider som jag rörde mig kring då när jag började springa. Sedan blev jag ju snabbare med tiden och tycker att jag kämpat för att ta mig till kilometertider under 6:00. Nu ligger jag kring 8:00 på långpass och att springa halvmaraton under två timmar känns väldigt lång borta i dagsläget…

En viss katt blev så ertappad av att busa i gardinen på mitt försök till vettig selfie