Nu känns det som om jag hunnit landa från lördagen och lite kunnat samla mina tankar och reflektioner från loppet. Först och främst är jag så jäkla stolt och nöjd över mig själv att jag genomförde det. Jag kan knappt fortfarande fatta att jag sprang 42,194 kilometer. Jag.

I övrigt har tankarna varit som följer:

Kroppen känns idag (måndag) förvånansvärt fräsch. Det känns knappt i benen mer. Lördagskväll var ju inte direkt kul, det blev soffläge hela kvällen. Söndagen var redan betydligt bättre och idag, nästan som normalt

Jag måste köpa shorts med fickor. Jag valde att springa i mina knälånga tights på lördagen trots att jag gissade att det skulle bli varmt. Orsaken var att de har en liten ficka bak där jag fick min dextrosol att rymmas. Jag har många shorts, men inget par har fickor och jag ville inte springa med vätskebälte

Jag förstår inte varför jag hade så svårt att springa ensam på loppet. Jag springer alltid ensam och det borde ju ha varit som vilken runda som helst. På loppet fick jag värsta mentala dippen när jag märkte att jag sprang ensam och varken såg löpare framför eller bakom mig

Jag önskar nästan att jag hade haft musik med mig för att distrahera mig. Jag springer aldrig med musik (mer) och saknade det under andra varvet

Hade jag tränat tillräckligt? Alltså, bevisligen kom jag ju runt och genomförde loppet, men i efterhand önskar jag att jag kanske sprungit lite längre långpass. Benen började göra ont vid 25 kilometer och riktigt ont vid 30. Det har gjort ont under långpass också, men det är en viss skillnad på att veta att jag får sluta springa om 2 kilometer eller 12

Vill jag springa maraton igen? Det är klart. Nu vet jag att jag klarar av det, men samtidigt också vad som krävs om jag vill förbättra mig

Vad ska jag göra nu då? Här har tankarna spretat åt alla håll och kanter, det får nästan bli ett skilt inlägg om det. *tips* det börjar på t…