Alla mina pass är inte tjohejsan. Ibland kommer det ett skräppass. Idag var ett sådant pass. Det var tungt från början till slut. Benen var tunga, andningen var inte med mig och känslan var blä. Det var som om inget fungerade och som om jag aldrig sprungit tidigare. Kanske satt gårdagens styrketräning fortfarande i kroppen och att jag egentligen borde ha vilat idag.

Jag tyckte att jag var pigg och kände mig på gång innan jag for ut. Direkt när jag började springa var jag inte pigg mer. Jag blev trött vid minsta lilla backe och allting kändes tungt. Jag fick kämpa för att ta mig framåt och motvinden gjorde inte saken bättre. Jag flåsade som en galning och pulsen var hög. Nu springer jag inte ännu enligt tänket lågpuls, men så här hög borde den inte vara på ett vanligt distanspass i normala fall heller. Eller distanspass och distanspass. Det blev strax över fyra kilometer idag innan jag tyckte att det fick räcka. Ingen idé att pusha hårt när allting känns tungt i löpningen.

Fast det konstiga är att nu när jag ska skriva om det blir jag konfunderad. Det har gått några timmar sedan jag sprang och nu undrar jag. Var det verkligen så jobbigt? Det är klart att det är jobbigt i stunden, och där och då kändes det som om jag aldrig vill springa mer. Nu har jag glömt bort det och är igen redo att springa. Jag sitter här och planerar morgondagens löppass… Tanken är långpass, men efter dagens dipp i löpningen får jag se vad det blir. Jag får gå enligt dagsform och känsla helt enkelt.