Vad är fredagstusingar? Tusingar man springer på en fredag. Daah. Det känns som evigheter sedan jag sprang tusingar. Fast det är inte så konstigt egentligen, eftersom jag bara sprungit intervaller i en månad nu. Hittills har jag enbart sprungit korta intervaller, men idag fick jag feeling. Sex gånger en kilometer, med två minuters gåvila mellan varje intervall.

Planen var att hålla 6:00 tempo på varje intervall. Gärna förstås fortare, men jag vet att jag inte riktigt är där ännu. Under mina glansdagar kunde jag springa tusingar i 5:00 tempo. Utopi i dagsläget. Idag gick det hyfsat. 6:22, 6:15, 6:08, 5:59, 6:27, 6:06. Jag är nöjd över att jag kunde springa i ett fortare tempo än vad jag gör på vanliga distanspass. Jag är jättenöjd över att det blev nästan 12 kilometer löpning totalt. Det blev som ett långpass utan att jag ens tänkte på det, för att jag var så fokuserad på mina intervaller.

Samtidigt är jag ändå lite missnöjd över tempot på vissa intervaller. 6:27. Jag tycker att jag borde kunna springa fortare, eftersom jag får vila mellan varje. Och bara behöver springa en kilometer åt gången. Då när jag sprang mitt testlopp kunde jag hålla nästan samma tempo, på hela sträckan. Därför tycker jag också att jag borde vara fortare nu. När jag dessutom sprungit intervaller i en månad.

Öff, jag har glömt bort hur jobbigt det är att försöka bli snabb. Jag är för bekväm av mig. Det är mycket skönare att lunka på i 20 plus kilometer än att springa jättefort i fem. Men har man bestämt sig, så har man. Fredagstusingar får bli ett återkommande tema i min träning.

Jag har semester för tillfället och man tycker ju att jag skulle ha all tid i världen till att träna och till att blogga. Nope. Hittills har jag varit på en miniresa till Stockholm, hälsat på Charlie och busat och spenderat en hel dag i Mylly. Jag har också hunnit med veckans intervallpass. Tio gånger två minuter, med en minut vila. Varför tio gånger två minuter? Det lät lagom och lämpligt.

Förra veckan när jag sprang en minuters intervaller var det katastrof, men idag gick det bättre. Jag har kommit ihåg att ta min allergimedicin, och det hjälper lite i alla fall. Ibland har jag svårt att avgöra om jag faktiskt är andfådd och det är jobbigt, eller om jag bara är ”lat”. Att jag egentligen kunde pusha mer. Men eftersom det är tungt, skyller jag på allergi, men att jag nog hade orkat lite till. Kanske. Idag kändes det i alla fall bättre.

Då när jag sprang mitt testlopp för någon vecka sedan kunde jag bevisligen springa fort. Fortare än jag trodde att jag skulle klara av. Så jag tycker ju att jag borde kunna springa två minuters intervaller också. Jag är alltid seg i starten. Mot slutet går det bättre. Kanske för att jag vet att det snart är över och jag bara behöver springa några stycken till. Att jag safear i början, för att sedan inse att jag hade klarat av mer. Eller så öppnar jag alltför hårt, som på testloppet, och tappar mot slutet.

Det är lite det som jag hoppas att jag ska bli bättre på. Snabbare förstås också, men att lära mig mina farter och gränser. Vad är bekvämt, vad är obekvämt men hanterbart och vad är för mycket. Det lär jag mig säkert, ju fler gånger jag springer intervaller.

Första steget mot att bli snabb är nu taget och jag har sprungit mitt testlopp. Hur gick det? Över förväntan skulle jag säga. Tiden var snabbare än vad jag trodde att jag skulle klara av, men det var just så vidrigt som jag anade. I dagsläget är jag inte snabb. Eller allt är väl relativt, men det var inte precis lätt att hålla tempot. Jag fick kämpa för att orka till slut.

Tanken med mitt testlopp var att få ett hum om mitt utgångsläge mot att bli snabb igen. Jag har sprungit testlopp tidigare när jag tränat inför maraton, men då i ett senare skede. Då när jag redan sprungit intervaller en tid och haft mer fartträning. Nu var det typ det första snabbare passet jag sprang sedan förra sommaren, innan Tallinn maraton. Så verkligen utgångsläge. Med bara mängdträning och dessutom med en knagglig start på året med en långvarig hosta.

Fem kilometer så fort jag kan är just så jobbigt som det låter. Jag värmde upp först och tog bilder innan jag startade klockan. Första kilometern kändes inte snabb, men klockan visade 6:24 i tempo. Det här går ju bra. Andra kilometern var redan jobbigare och klockan visade 6:43. Kom igen nu, öka! Tredje kilometern 6:33, fjärde 6:44 och femte 6:53. Jag tror jag öppnade för hårt, för att sedan tappa mot slutet, men det var som sagt mitt första snabbare pass sedan förra sommaren. Nu vet jag mer om min nivå.

Det var det här jag var ute efter. Nu vet jag bättre hur jag ligger till och vad jag kan förvänta mig. Hur jag ska lägga upp träningen, i vilka tempon jag kan/ska springa i. Snittfarten blev 6:39 på hela passet och tiden 33:19. Så inte så tokigt. Ändå nästan två minuter snabbare än vad jag gissade på 🙂

Nästa gång i maj, vill jag under 30.