Det är sällan jag springer två dagar i rad, men ibland har jag inget val. Det blev ett löppass igår och ett idag. Två ganska likadana pass. Ungefär sju kilometer igår och fem idag. För tillfället springer jag på känsla och för att samla kilometer till mitt årsmål. Planen är att springa ett längre pass på fredagen för då är jag ledig. Dessutom tänkte jag kanske ännu springa på söndagen efter jobbet. Det beror lite på hur jag känner mig. Ifall jag är sliten av veckans övriga träning eller för trött efter jobbet.

Jag tycker ändå att tre löppass i veckan är ganska mycket just nu. Eller mycket och mycket, men jag behöver inte pressa in mer. Det räcker med att ”bara” springa tre gånger i veckan. Den här veckan blir det dessutom äntligen comeback i gymmet och simhallen och det kan hända att jag blir sliten av det. Träningsvärk och trött i kroppen. Därför tänkte jag att det är bäst att jag springer nu. När jag har tid och lust, även om det betyder att jag är tvungen att springa två dagar i rad.

Jag tycker inte att det kändes i kroppen att jag sprang igår. Pigga ben och bra flås även på dagens löppass. Jag tror att mycket beror på att jag sprang korta pass båda dagarna. Lugnt och kort distans. Det är klart att det hade känts annorlunda om jag sprungit långt igår och idag skulle ha sprungit intervaller.

Jag tror att det är så här jag är tvungen att göra ifall jag vill nå mitt årsmål. Springa när jag har möjlighet, även om det blir flera dagar i rad. Det är enklare att springa fem kilometer tre dagar i rad, än att springa femton kilometer på ett pass. Alla rundor räknas, även de korta.

Så var det november och vädret utefter det. Regn, rusk, storm, reflexväst, pannband och vantar. Fun times. Som tur behöver jag inte springa i dubbskor ännu, men den tiden kommer väl snart. Jag orkar inte. Jag som just tyckte att världens längsta vinter tog slut och jag kunde springa i shorts och t-shirt igen, nu är vi där igen. I höstrusket, med vintern på kommande. Det är så mörkt och dystert och inte alls kul.

Löpningen känns i alla fall bra just nu, trots vädret. Just nu springer jag varken jättelångt, eller speciellt fort, men det är mest kul att kunna springa. Om än så en helt vanlig runda på sju kilometer. Allt räknas. Alla kilometer är viktiga ifall jag vill nå mitt årsmål.

Dagens löpning blev just en helt vanlig runda på sju kilometer. Efter jobbet, i  regn och rusk, och påbyltad till tänderna. När blev det kallt plötsligt? Det är inte ens kallt ännu, egentligen, men jag tycker att det stormar så mycket. Det känns kallt. Jag hade nästan behövt underställ idag.

Det var första gången som jag hade reflexvästen på mig idag. Jag tycker nog nästan att mörkret är det jobbigaste. Regn och storm är väl okej, men mörkret gör mycket för humöret. Jag är mycket piggare och gladare på våren, nu riktigt känner jag hur jag blir trött och deprimerad. Det är nästan så att jag måste tvinga mig ut, för jag vet hur mycket bättre jag mår av det. Även om jag inte alltid har lust, känns det mycket bättre efteråt.

Och hellre ändå det här än snö.

Det är kanske lite att ta i att kalla det för långpass, men det blev ändå nästan tio kilometer idag. Långpass på en söndag brukar vara standard i min träning. Då har jag oftast tid till att springa långt eller som nu. Längre. För bara någon vecka sedan sprang jag för första gången sedan maraton, och nu är jag redan uppe i nästan tio kilometer. Utvecklingen har gått snabbt framåt.

Jag är inte riktigt där jag vill vara ännu, men det är åtminstone på väg åt rätt håll. Just nu har jag inget mål med min löpning, förutom att springa 1500 kilometer totalt på hela året. Kan jag få till några fler långpass på en söndag, eller annan dag, ska det inte vara något problem. Idag kändes det ändå bra i kroppen. Som om jag hade kunnat springa längre. Det är alltid ett bra tecken tycker jag. Att jag vill springa längre och att det känns lätt. Som om jag orkade mer.

Jag vill inte bli för ivrig ännu, för det har trots allt bara gått några veckor sedan jag sprang för första gången efter maraton. Jag vill inte dra till med att springa 17 kilometer direkt. Tio känns som en lagom start med att börja öka på längden på passen. Det finns mer i kroppen. Knät gör inte ont och jag känner mig inte sliten efteråt.

Nu tror jag att det mest kommer att vara en fråga om tid och väder hur mycket jag hinner och vill springa långt. Jag vet att ju närmare jul det blir, desto mer bråttom blir det. Både på jobbet och övriga livet. Fester och kalas, och fixa och städa, och jobba och jobba och jobba. Då är det inte så där bara att springa långpass. Dessutom är det inte lika kul att springa om det ösregnar. Eller är snöstorm och svinkallt. Och halt. Orka springa med dubbskor igen.

Det går lite bättre redan. Löpningen alltså. Jag känner mig nästan som mig själv nu. Flåset är bättre och tempot har ökat. Dagens pass var det första sedan innan Tallinn maraton som jag kände mig bra. Typ snabb och kunnig. Som att jag visst kan springa. Inte för att jag precis tvivlat på att jag kan, men Tallinn maraton var nog lite av en besvikelse och sedan blev jag sjuk och det hjälpte inte heller självförtroendet. Det är svårt att känna sig kunnig när man först fick ont i knät och sedan flåsade som en galning när man sprang. Men nu så, nu har det vänt tror jag. Det är skönt att känna sig som sig själv igen.

Jag är ju nuförtiden en sån som springer. När jag inte kan det, är det som om min identitet är borta. Vem är jag om jag inte kan springa? Det är det här jag gör. Jag trodde kanske inte att jag saknat löpningen så mycket, eftersom Tallinn maraton just gick som det gick. Då vid målgången var jag så trött och slut i kroppen och hade så ont i knät. Då ville jag aldrig mer springa igen. Men sen när jag inte kan springa eller får springa för att jag är sjuk och sen när jag äntligen (!) kan springa igen. Klart att jag vill! Det är då jag märker hur mycket löpningen betyder för mig.

Det är en adrenalinkick, eller springa av sig efter en stressig dag på jobbet. Utmana sig själv och springa galet långa sträckor. För vem springer nu frivilligt maraton? Det är att känna sig levande när regnet piskar en i ansiktet och det är snålblåst, men du ändå springer ditt snabbaste intervallpass någonsin. Det är att springa på nya platser och alltid hitta någon att hälsa på. Pastapartyn, sportdryck och slibbiga gels. En abnorm hunger efter långpass. Kissa i skogen, solbränna och skavsår. Strulande pulsklockor och hörlurar. Men ändå det bästa som finns.

Ah, jag blir nästan lite tårögd nu. Löpning är det bästa som finns och det är så så skönt att känna sig som sig själv igen.