Kategoriarkiv: Löpning

Plötsligt är det höst och kallt

Plötsligt är det höst och kallt. Det är dags att leta fram mössa och vantar, för jösses vad jag frös på dagens löprunda. Jag var helt fel klädd, för tunna kläder. Senast jag sprang regelbundet, kan man kalla det regelbundet om man sprungit två gånger nu, då sprang jag i shorts och t-shirt. Nu är det höst och kallt, och det är långa tights och jacka som gäller. Och tydligen då också dags för vantar och pannband.

plötsligt blev det höst och kallt

Det var inte ens så kallt, men det var blåsten som gjorde att jag frös. Just en sån blåst som far igenom alla lager kläder. Är man dessutom som jag och springer utan vantar, är det inte så konstigt att det blir kyligt. Löpningen kändes i alla fall bra.

Flåset finns inte riktigt där ännu, men jag vet inte vad som beror på förkylningen och vad som beror på att jag inte sprungit eller tränat på flera veckor. Kanske är det en kombination? Jag är inte orolig över den saken. Jag är mest glad över att kunna springa igen.

Det är något jag saknat. Nu känner jag mig mer som mig själv igen. Ledig dag, äta frukost, springa på förmiddagen, sedan blogga om det och sedan har jag ännu hela dagen på mig att kolla på Masterchef Australia.

Den här veckan siktar jag på att springa ännu en gång. Det kommer tyvärr inte bli comeback i gymmet eller simhallen den här veckan eftersom det är höstlov. Det betyder att hela simhallen är bokad för aktiviteter för barn och ingen bana att simma på. Eller kanske en, jag minns inte. Trångt som fan i alla fall, och det är alltid trångt som fan annars också.

Som tur kan jag springa nu, och träna styrka hemma.

Äntligen kan jag springa igen

2 svar

Jag säger bara en sak, äntligen. Äntligen kunde jag springa igen. Sex kilometer löpning i blandat tempo, varvat med gång, med en bra känsla i kroppen. Först var det jobbigt, eller inte jobbigt, men ovant, men sen när jag väl kommit igång kändes det bra. Som om jag kan det här. En fot framför den andra.

äntligen kan jag springa igen

Jag är fortfarande(!) lite hostig, men eftersom det inte blir sämre, bestämde jag mig för en testrunda. Benen är pigga och knät kändes inte av, men lungorna och flåset är inte på topp. Så jag varvade med gång. Springa lite, gå lite, springa och så vidare.

Nästa vecka kan jag säkert träna mer igen. Mer som normalt med högre intensitet. För jösses vad det var skönt att springa igen. Som jag har saknat det. Mer än jag kanske trott. För trots regn, kände jag mig så lycklig när jag kom hem. Det är ju det här jag vill göra. Det är så här det ska kännas när jag tränar.

Promenader är okej, styrketräning är väl kul ibland. Simningen är mest rolig när det går bra och lite liknande med cyklingen. Men löpningen alltså. Det är alltid nummer ett. Ingen annan träningsform ger mig samma glädje och rush. Urblåsning och adrenalinkick. Även om jag under och efter maraton kände att jag aldrig mer vill springa igen och absolut inte maraton, är det ju självklart att jag skämtade. Det är klart att jag vill springa igen. Förstås.

Var tog september vägen?

2 svar

Vart tog september vägen? Det måste ha varit året snabbaste månad? Plötsligt bara poff, imorgon är det oktober. I början av september var det sommar, jag sprang i shorts och laddade inför Tallinn maraton. I morse var det två plusgrader och jag har inte sprungit sedan Tallinn maraton. Vad hände?

en vecka till maraton

Den här veckan tänkte jag försöka mig på lite löpning. Nu börjar det klia i fingrarna och jag känner mig redo. Mina promenader har känts bra och nu vill jag testspringa. Ju mer jag skjuter upp det, desto mer nojar jag för knät. Kommer det att ta sjukt igen, eller fick jag bara kramp på maraton. Jag kommer självklart att starta lugnt, springa max fem kilometer. Gör det ont, avbryter jag.

Jag måste oberoende börja lugnt, eftersom jag varit lite sjuk. Snorig. Det blir varken bättre eller sämre. Jag har bara lite snuva och är täppt i näsan, men har varit det ganska länge redan. Jag har inte blivit mer sjuk, men inte heller mindre snorig. Så lugn och fin löpning it is, eller ingen löpning alls. Bara lugna promenader.

vart tog september vägen

Jag fattar inte vart september tog vägen, hur kan det vara oktober imorgon? Då är det ju höst. På riktigt. Jag som inte ens plockat bort sommarkläderna ännu. Jag måste leta reda på mina höstkläder. Mössa, vantar och tröjor. Jag orkar inte med över ett halvt år med regn och snö och slask och kallt. Jag kommer att frysa ihjäl. Vill inte springa i dubbskor, påbyltad till tänderna. Det är mycket roligare att springa i shorts och snabbskor.

Fast just nu vill jag bara springa överhuvudtaget.

Ingen löpning ännu

2 svar

Jag har varit på några promenader sedan jag sprang maraton, men ingen löpning ännu. Jag väntar med det. Mina promenader har känts bra, så kanske jag så småningom kan steppa upp träningen. Just nu känns det faktiskt helt okej att inte träna. Förutom att jag har en massa tid över. Jag vet inte ännu heller vad jag ska göra på en ledig dag om jag inte tränar.

Jag ska skriva mer om Tallinn maraton, men det känns som om jag behöver få lite distans först. Det känns ännu som om det är för nära. Kroppen har återhämtat sig, men det är fortfarande mycket känslor när jag tänker på det. Nu har i alla fall lusten till löpning kommit tillbaka. Då när jag just precis gått i mål, eller okej, jag sprang faktiskt i mål, då kändes det som om jag aldrig mer vill springa lopp eller maraton igen. Nu har jag ändå blivit revanschsugen. Men ännu ingen löpning, kroppen ska få återhämta sig i lugn och ro.

ingen löpning ännu

Jag tänker börja med längre promenader. Just nu har jag bara gått promenader på ungefär fem kilometer. Ifall vädret är fint och jag har tid, kan jag säkert gå dubbla sträckan. Jag vill lite testa och se hur knät reagerar. Jag tror och hoppas att det ska gå bra, men jag vill ändå vara lite försiktig. Det är också därför jag väntat med löpningen. Better safe than sorry.

En vecka senare

4 svar

Det har nu gått en vecka sedan jag sprang maraton. Hur känns det i kroppen så här en vecka senare? Kroppen känns pigg, men besvikelsen har kanske inte ännu lagt sig. Jag ska skriva ett skilt inlägg om mina tankar kring loppet, men besviken är nog kanske det ord jag skulle använda. Men så här en vecka senare är kroppen i alla fall förvånansvärt pigg.

en vecka senare

Jag har inte tränat något ännu, förutom en kort promenad på torsdagen. Fast jag är i och för sig väldigt aktiv på jobbet och där blir det många steg. Så helt inaktiv och legat på soffan har jag inte heller varit. Jag vet inte riktigt vad som menas med att vila efter lopp. Bara ligga på soffan och äta chips, eller räknas typ promenader som vila. Aktiv vila. För att få i gång kroppen, blodcirkulationen och inte helt stelna till.

På söndagen direkt efter maraton hade jag ont i hela kroppen. Träningsvärk på de mest konstiga ställen. På måndagen var jag mest stel i benen, men på tisdagen var jag redan nästan som normal. Lite kände jag i benen när jag böjde mig ner/framåt. Och efter det har jag känt mig som vanligt.

Knät känner jag inte av just nu, men jag har som sagt inte tränat heller. Därför väntar jag också lite extra med träningen. Nästa vecka tror jag det blir några promenader, i alla fall om det är fint väder, och så får jag se hur det blir med löpningen. När jag vågar testspringa igen. Jag vill inte springa för tidigt, för att sedan riskera att inte kunna springa alls. Hellre vilar jag lite extra så får knät chans att återhämta sig.

Tallinn maraton 2024 race report

10 svar

Jag är hemma igen och har haft några dagar på mig att smälta min upplevelse från Tallinn. Det är därför dags att skriva race report. Så here goes. Ett långt och säkert flummigt inlägg om Tallinn maraton 2024.

tallinn maraton 2024

Tallinn maraton 2024

Jag hade varit lugn hela veckan. Ätit bra och sovit bra. Druckit resorb och stretchat. Natten till lördag då vi skulle resa iväg sov jag bra. Natten till söndag då loppet gick, också bra sömn. Inga nerver alls. Bra frukost, bra middag dagen innan, mycket vätska. Det borde verkligen ha varit upplagt för ett bra lopp och bra tider, men…

Allt gick åt skogen.

tallinn maraton 2024

Den här gången hade jag lärt mig från förra året och vi var i god tid till starten. Det hotell vi bodde på i år hade fattat det här med maraton och frukost, och hade öppnat den extra tidigt. Inte som i fjol då den öppnade först 7:30. Starten går alltså klockan 9.

Bra frukost, toa, packa väskan och mot starten. Jag hann värma upp, bajamaja besök, ta bilder. Allt var lugnt och jag var redo att springa. Starten går och jag lunkar på. Håller mitt planerade tempo på ungefär 7:20. Det var det tempot jag hade tänkt öppna i för att sedan öka efterhand. Allt känns bra i kroppen även om det redan är varmt och svettigt.

tallinn maraton 2024

Jag springer med min vätskeväst och solglasögon. Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Magen fungerar bra, men plötsligt är jag kissnödig. Vid den andra vätskestationen springer jag ännu förbi bajamajorna för jag antar att det mest är nervositet. Att jag inte egentligen är kissnödig. Vid den tredje vätskestationen kan jag inte hålla mig längre och jag är tvungen att besöka bajamajan. Första gången någonsin under ett lopp.

Efter besöket går allting bra fortfarande. Tempot ökar och det känns bättre i kroppen. Jag springer på och njuter. Vid kilometer 14 får jag väldigt ont i knät. Det är som om det hugger till. Jag är tvungen att stanna och gå. Försöker massera och stretcha, men det hjälper inte egentligen. Då cyklar en av första hjälpen personalen förbi och frågar om jag är okej. Jo då, fast inte riktigt.

Här någonstans kommer första tankarna på att bryta. Jag kan inte ha så här ont så här tidigt i loppet. Jag får icepower på knät och det hjälper en stund så jag bestämmer mig för att fortsätta. Ifall det inte har lättat vid tjugo kilometer måste jag säkert bryta loppet.

Jag skickar meddelande åt Sam när jag är vid tjugo kilometer att det är jobbigt och gör väldigt ont. Jag lunkar vidare och kilometertiderna är ändå helt okej. Smärtan har lättat lite. Jag har sedan innan bestämt att jag får lägga på musiken vid kilometer 25.

Med musiken på går det bättre och jag springer lite fortare igen. Jag har till och med tempon på under 7:00. Har jag kommit så här långt, kan jag inte bryta längre. Jag ska i mål.

Jag går, jag springer, jag får mer icepower. Det gör så ont så ont, för att i nästa stund inte göra ont alls. Vid kilometer 32 börjar jag räkna ner. I det här skedet springer jag ännu. Folk runt omkring mig går och jag blir peppad av att kunna springa om folk.

Det går bra fram tills kanske kilometer 38 innan det tar tvärstopp. Kroppen vägrar samarbeta och jag orkar inte springa mer. Kom igen nu för fan, inte långt kvar. Blir bara irriterad på folk som jag vet försöker heja och vara peppiga som skriker, you can do it. Spring. Shut up vill jag skrika tillbaka.

Med kanske en kilometer kvar, tar jag bort musiken. Jag vill höra speakern och springa i mål på topp. Se glad ut. Det gör jag så inte. Lägger inte alls märke till Sam, får dåliga bilder och vill mest bara ligga ner och gråta. Orkar inte ens spurta, för jag ser att jag kommer klara 5:30. Sak samma tänker jag i det skedet.

tallinn maraton 2024

Tiden är min näst sämsta, bara några sekunder snabbare än från mitt första maraton. Jag som skulle springa på rekord.

Jag ska skriva ett skilt inlägg om hur jag tänker framåt och mer reflektioner kring loppet, men nej. Tallinn maraton 2024 var ingen trevlig upplevelse. Men i mål kom jag. Om än typ haltandes.

Snart är maratonträningen över

Lämna ett svar

Semestern är över och snart är även maratonträningen över. Två veckor kvar till maraton. Den här veckan har det ännu blivit ganska mycket träning. Ungefär som vanligt, men kortare pass. Fyra gånger löpning och ett cykelpass. Plus att jag lagt in mer rörlighetsträning och stretch. Nästa vecka drar jag ytterligare ner på träningsmängden för att sedan sista veckan inför maraton knappt träna något.

snart är maratonträningen över

Det känns nästan konstigt att maratonträningen snart är över. Är jag redo nu? Jag tror väl det. Jag hoppas på det i alla fall. De senaste träningspassen jag gjort har känts bra och som om formen finns där. Grunden är gjord, uthålligheten borde finnas och farten har varit helt okej. So far so good. Men ett maraton är alltid ett maraton och mycket kan hända.

Jag är nästan mest orolig för energiupptaget och hur magen ska bete sig. Jag vet att jag behöver trycka i mig sportdryck och gels och vad som nu erbjuds längs med banan, men jag är alltid orolig över hur magen ska tåla allt. Ibland bråkar den. Plus att jag förstås kommer att vara nervös också och det hjälper ju inte heller till.

Nu ska jag i alla fall lita på att träningen är gjord. Endast positiva tankar. Jag kommer kanske att springa fyra gånger ännu innan maraton. Några kortare fartpass och ett längre. Med längre menar jag i det här skedet ungefär tio kilometer. Mest för att testa mina nya skor och planerat maratontempo. Formcheck. Fast jag vet ju att formen finns där. Jag har tränat bra hela året. Jag är i form och redo för maraton.

Nike Pegasus 40

2 svar

Hur många löparskor får man ha? Hur många behöver man? Man behöver alltid ett par till. De slits ut ganska fort, eller så gör man ett dåligt köp som man inte vill springa i. Vad gör man då? Går in på Zalando, klicketiklick och beställer hem skor. Jag valde mellan Asics Novablast 4 och Nike Pegasus 40. Det blev Nike. Samma skor som jag har sedan tidigare och sprang mitt förra maraton i, nu bara i en ny version.

nike pegasus 40

Jag hade ju tänkt att de senaste skor jag köpte skulle bli mina maratonskor och mina mängdskor, men nej. Absolut inte. Jag har aldrig riktigt blivit kompis med dem. Tisdagens långpass visade också att jag inte kommer att springa maraton i dem. De är för små. Det känns som om jag har en blå tånagel, och då sprang jag ”bara” 17 kilometer. Hur kommer det inte att kännas efter maraton då? De har mycket dämpning, men de har nästan för mycket dämpning enligt mig. Det är som att springa med/i/på svamp, spongy. Det var också orsaken till varför jag inte valde Asics Novablast, för de kändes exakt likadana. Svampiga.

Så Nike Pegasus 40 ser ut att bli mina maratonskor. Idag sprang jag första gången i dem och de känns bra på fötterna. Nu har jag gått upp en halv storlek dessutom, för jag fick nämligen en blå tånagel från den förra modellen efter maraton. Exakt samma tå som nu spökar. Kanske man lättare får blå tånagel på samma ställe om man redan haft det tidigare?

Nu vill jag ännu springa något pass i mina nya Niken för att vara säker på att de funkar på mina fötter. Annars tar jag mina gamla. De vet jag i alla fall att funkar, blå tånagel till trots. Sedan får de nog tyvärr kasseras.

Långpass i önskat maratontempo

Lämna ett svar

Vilket bra pass det blev igår. Sista längre passet inför maraton där planen var att springa hela vägen i önskat maratontempo. Till min förvåning gick det ju! Tanken var att springa kring tjugo kilometer. Fem kilometer uppvärmning, tio kilometer önskat maratontempo och fem kilometer nedvarvning. Ganska snabbt reviderade jag min plan till fem plus fem plus fem, för jag insåg att det inte skulle bli tjugo kilometer av den runda jag valt att springa.

långpass i önskat maratontempo

Fem kilometer uppvärmning, fem kilometer lite fortare och fem kilometer ännu fortare. Och de resterande kilometerna av min runda i valfritt tempo. Jag är nästan förvånad över hur bra tempo jag kunde hålla. Jag orkade ju liksom springa hela vägen och jag kunde till och med öka mot slutet.

Det var just precis ett sånt här pass och en sån här känsla jag ville ha och behövde med bara tre veckor kvar till maraton. Ett pass där det känns lätt. Som om jag orkar springa och har krafter kvar. Visserligen sprang jag bara 17 kilometer igår, men det var ändå med en riktigt bra känsla. Det gav mersmak. Det var aldrig en fråga om att jag skulle ge upp eller inte orka, utan jag kände mig stark hela vägen.

Nu vill jag ännu springa några bra pass med en bra känsla. Några intervallpass och några snabbare pass. Lite få en känsla av maratontempo. Som det kändes igår vill jag att det ska kännas på maratondagen också. Jag har ännu några träningspass på mig att klura på maratontempo. Jag vet ju förstås vad jag vill springa på, men det är en sak att springa 17 kilometer och en helt annan sak att springa 42,2.

Tre veckor kvar

Lämna ett svar

Okej, vart tog tiden vägen? Det kan på riktigt inte bara vara tre veckor kvar till Tallinn maraton. Lite panik, men samtidigt är jag redo. Tror jag. Det känns åtminstone så. Det är som det alltid brukar vara inför lopp. Jag önskar att jag gjort si eller så, men med bara tre veckor kvar finns det inte så mycket att göra mer. Det är bara några pass kvar att träna och sedan är det go time.

tre veckor kvar

Jag ska ännu den här veckan springa ett sista längre pass. Ungefär tjugo kilometer. Fokus ska vara på att hitta ett bra flyt och test av maratontempo. Springa hela vägen i ett jämnt tempo. Inte rusa för att sedan vara tvungen att gå och sedan springa igen. Utan jämnt och fint. Jag tror det är viktigare för mig att jag springer, än att jag varvar snabbare löpning med gång. För jag vet att börjar jag gå, är det lätt att jag blir för bekväm i det och går för mycket. Tillåter mig själv att gå, för har jag inte lite ont i ena foten? Nej, du har inte ont i foten. Spring nu.

Utöver det sista längre passet, ska jag också springa några längre intervallpass. Ett den här veckan och ett nästa vecka. Jag har inte bestämt mig för hurudant ännu. Det beror lite på hur långpasset känns. Ifall jag kan hålla det tempot jag vill kunna hålla på maraton, kanske jag lägger in lite kortare men snabbare intervaller. Men ifall jag inte kan hålla tempot, då blir det säkert lite längre intervaller men just i det planerade maratontempot. Sen ännu några kortare intervallpass, snabbare pass. Mest bara för att det planerade maratontempot ska kännas lätt sedan. Få lite tryck i benen och komma upp i steget.

Styrketräningen har jag skippat. Istället har jag lagt in stretch och kroppsvård. Baksida lår, rumpa och höftböjare. Massagepistol och boll. Foamroller. Alla knep är tillåtna nu. Jag vill få bort stelheten från benen och få en känsla av lätthet. Pigga, glada ben redo att springa maraton.

Usch, nu blev jag nervös när jag tänker på det.