Kategoriarkiv: Tankar och funderingar

Jag går vidare

Ingen träning ännu heller, men jag går mina promenader. Ibland med lite mer tempo, och ibland strosa och njuta av det fina vädret. Nästa vecka tror jag att jag ska våga mig på en liten löptur. Kroppen känns återhämtad från maraton, så jag tror att jag ska testspringa.

jag går vidare

Det har varit helt skönt att inte träna. Det är jobbigt att träna inför maraton, för jag vet att jag måste göra mina pass. Jag kan inte skippa dem bara för att det regnar eller för att jag inte känner för det. Idag hade jag tänkt att jag skulle gå en promenad innan jobbet, men eftersom det ösregnade, valde jag att strunta i det. Ifall jag var mitt uppe i maratonträningen, då hade jag inte kunnat skippa. Åtminstone inte ifall det var den enda möjligheten till träning den här veckan. Då hade det bara varit att dra på sig löpkläderna och ut. Regn eller inte.

Det är nästan det som är det jobbigaste med att träna inför maraton tycker jag. Det är förstås jobbigt att springa intervaller eller springa långpass på över tre timmar, men tidspressen är svårast. Att klämma in pass i vardagen. Innan jobbet, efter jobbet, tidigt på morgonen. Jag kan inte träna då för då ska vi på kalas. Jag kan inte träna då, för då väntar det här. Då ska jag jobba hela dagen och då lovas det ösregn. Ibland behöver man kanske städa, eller handla, eller vara till veterinären med katten.

årets bästa köp

Oftast tränar jag mina tuffaste pass på mina lediga dagar, men det gäller att planera då också. Förstås. Ifall jag springer långpass idag, är jag för trött i benen för intervaller imorgon? Fast om jag springer intervaller idag, kanske jag ändå är trött i benen och inte orkar springa långpass. Borde jag kanske springa ett kortare långpass idag, intervaller imorgon och det riktiga långpasset på fredag innan jobbet. Fast då hade det just lovats ösregn…

Så just nu är det riktigt skönt att inte behöva planera eller fundera på träningen, utan att jag bara går mina promenader och det är good enough.

Vad var det som gick fel på Tallinn maraton?

Lämna ett svar

Jag har väntat med att skriva det här inlägget i hopp om att hitta ett svar först. Vad var det egentligen som gick fel på Tallinn maraton? Och svaret är… Jag vet inte. För jag tycker nämligen att jag hade gjort allt rätt. Jag borde ha kunnat springa om inte på rekord, men åtminstone med en betydligt bättre känsla. Och framförallt borde jag inte ha fått så ont i knät, så tidigt på loppet.

tallinn maraton 2024

Jag fick ont redan vid kilometer fjorton. Det är en sträcka som jag borde ha kunnat springa i sömnen med all den träning jag gjort inför. Redan i februari sprang jag femton kilometer. Sedan har jag bara radat upp långpass på långpass. I april var jag uppe i tjugo kilometer och det kändes ingenstans. 20 kilometer, 23, 25, 27, 29. Massvis med mängd och massvis med långpass.

vad var det som gick fel på tallinn maraton

Därför förstår jag inte heller vad det var som gick fel på Tallinn maraton. Det är en sak om jag inte hade gjort min träning. Då hade jag bättre kunnat förstå att jag fick ont. Därför är jag också besviken. För som jag har kämpat med styrketräningen. Hållit i det. Varit på gymmet och tränat hemma. Jag har sprungit mina långpass. Jag har sprungit intervaller. Mycket mängd med låg puls. Kämpa, kämpa och kämpa. Allt för att få en bra känsla på Tallinn maraton. Det har varit det stora målet hela tiden.

Jag har stigit upp tidigt på morgonen för att springa långpass. Jag har pulsat fram i snödrivor. I ösregn och snålblåst. Jag hade verkligen gjort jobbet. Långt över 100 kilometer varje månad. Nästan 170 kilometer. 50 kilometer per vecka. Och ändå fick jag ont i knät. Dessutom redan vid kilometer 14.

tre veckor kvar

Det är nästan det svåraste att förstå. Hur jag fick ont så tidigt. Okej jag sprang i mina nya skor, men jag hade ändå sprungit in dem. Både kortare pass och längre distanser. Jag tror inte att det beror på dem. För de var bra skor för maraton. Inte en blåsa eller blå nagel.

Jag tror lite att jag fick kramp av att det var varmt. Kanske. Jag vaknade nämligen på morgonen med en stel vänster vad. Som om jag sträckt mig under natten i sömnen och fått sendrag. Eller som om jag sprungit intervaller i snabba, odämpade skor. Ungefär den känslan. Inte ont, men lite lite känningar. Kanske det var det som sedan triggade igång knät under loppet.

dags för mer snabbhet

Som sagt, jag vet inte vad som gick fel på Tallinn maraton. Kanske det bara var en dålig dag? Fast jag hade gjort allting rätt inför. För magen funkade toppen, jag var varken hungrig eller törstig, hörlurarna får full poäng. Det var bara knät som gjorde ont och jag var inte förberedd på det. Eller jag var förberedd på att det skulle göra ont efter kanske 30 kilometer, men inte redan vid kilometer 14. Då är det ännu lite för långt kvar av loppet.

Tränade jag rätt inför Tallinn maraton?

Lämna ett svar

Som utlovat, ännu mer om Tallinn maraton. Det här inlägget handlar om ifall jag tränade rätt inför. Inför tidigare maraton jag sprungit har jag alltid följt ett träningsprogram. Från Stora löparboken för kvinnor av Jessica Almenäs och Lofsan. Den här gången valde jag att inte följa ett träningsprogram, men självklart hade jag en egen plan i alla fall. Hur gick det då, tränade jag rätt?

tallinn maraton 2023

Det är en svår fråga att svara på tycker jag, för bevisligen kom jag runt. Jag sprang ett maraton, så något rätt gjorde jag ju. Tiden var snabbare än förra året, då jag följde ett träningsprogram. Känslan var bättre, vilket också var ett av de stora målen inför Tallinn. Att gå i mål med en bra känsla. Men samtidigt är jag kanske lite besviken. Jag hade hoppats på mer och på en bättre tid. Jag tycker att jag hade förutsättningar för det.

När jag skriver att känslan var bra, menar jag snarare att känslan var bättre än förra året. Då var jag nära att ge upp många gånger och gick massor. Nu sprang jag ändå för det mesta och var aldrig i närheten av att ge upp. Det var positiva tankar och glada miner. Men nog tusan gjorde benen ont mot slutet och det är då jag tappat massor. Från att ha hållit ett jämnt tempo på kring 7:00 fram tills 32 kilometer, blev det sen tempon kring 8:00. Och det är också därför känslan kanske inte är bra i alla fall. Bättre än förra året, visst, men inte bra. Det var just i slutet jag ville känna mig stark.

tränade jag rätt inför Tallinn

När jag kollar tillbaka på mitt bästa maraton, från 2018, då både känslan och tiden var super, då har jag ökat mot slutet. Från kilometer 35 har jag pinnat på i 6:15 tempo. Jag förstår nästan inte hur snabbt jag sprang då. Jag flög fram och hade så mycket krut i benen. I år flög jag inte precis, utan jag gick. Kunde inte pressa mig. I år var det varmt, och det påverkade säkert mig, men allt kan jag inte skylla på vädret heller. Kanske jag inte tränade rätt, kanske jag borde ha sprungit mer och fler långpass?

Det tror jag att kommer att vara nyckeln inför nästa maraton. Jag måste springa ett riktigt långt långpass på närmare trettio kilometer. 27,5 är super, men det räcker kanske inte ifall jag vill springa på en snabbare tid. Det är efter trettio kilometer som det händer. Det är då jag blir trött och stum i benen och det behöver jag träna på. Springa på tunga ben, och pusha mig själv. Göra det på träning, så att jag vet vad som väntar, men också veta att jag fixar det. För att jag tränat på det.

tränade jag rätt

I år kom känslan efter trettio kilometer lite som en chock. Eller inte chock väl, för jag vet ju att det blir jobbigt mot slutet. Fram tills dess kände jag mig stark och det har jag också gjort på träning. Mina långpass hade gått bra, jag hade kunnat öka mot slutet eller åtminstone hålla samma tempo. Därför tycker jag också att jag hade förutsättningar för en bättre tid. Jag borde ha haft förutsättningar för att springa under fem timmar. Hade jag bara kunnat springa i samma tempo som i början, då hade det inte varit något problem att springa under fem timmar. Det är just i slutet som jag tappat det.

Jag skickade meddelande åt Sam när jag var vid 32 kilometer. Därifrån har det tagit mig över en timme och tjugo minuter ännu. Det säger något om hur långsamt jag sprang mot slutet och hur mycket jag gick då.

nio veckor kvar

Nyckeln inför nästa maraton tror jag kommer att vara långpassen och att träna på att springa dem. Jag tror jag måste överge min taktik med att springa 27-28 minuter och sen gå i tre. Eller gå de första hundra metern av varje kilometer och sedan springa nio hundra meter. Det fungerar när jag vill bygga upp och öka på längden på passen, men sen när jag väl springer långpass på 20 kilometer, då ska fokus vara på att faktiskt springa.

En annan tanke är att kanske igen börja springa långpassen på spånbanan. Den är kuperad och det bygger tåliga, starka ben. Nöta på där, runt runt runt, kanske vartannat långpass. Då inte bry mig om tempot, det kan jag göra när jag springer på en plattare runda, utan fokusera mer på det mentala. Att jag inte på ett lopp sen heller kan lita på stöd från publik och en rolig bana, utan att det bara är jag och mina tankar och trötta ben. Men att jag fixar det, för det är ändå ett lopp och roligare än att springa femton varv på spånbanan för sig självt. Och är det pepp från publiken är det en boost.

Tankar inför maraton med sex veckor kvar

Lämna ett svar

Hur går mina tankar inför maraton med tanke på att det bara är sex veckor kvar. Först och främst, är det bara sex veckor kvar? Hjälp! Men tanke nummer två är nog kanske att jag är redo. Att formen är på väg upp och att jag kommer att fixa det. Om jag ändå har sex veckor tid på mig att träna ännu. Så känns det i alla fall just nu.

tankar inför maraton

Tankar inför maraton

Mina långpass går bra och det är huvudsaken. De är alltid de viktigaste passen inför maraton. Som längst har jag i dagsläget sprungit 24 kilometer, men jag har även sprungit flera över 20. Kroppen har alltid känts fräsch (även dagen efter) och som om det funnits mer att ge. Det har mest varit andra faktorer som hindrat mig från att springa längre. Tidspress, eller ösregn. Jag har inte slutat för att jag har varit trött eller haft ont. Det bådar gott inför maraton. Då litar jag på att jag på loppdagen kan pressa mig själv att springa de sista kilometerna.

Dessutom planerar jag ännu att springa längre pass. Den här veckan typ 25 kilometer och sedan nästa vecka 27 ish. Det kommer att vara mitt längsta pass och det litar jag på att räcker. Just nu har jag en bra känsla i kroppen.

På mitt så kallade mängdpass har jag försökt springa fortare och även då känns kroppen pigg. Fast jag springer en längre sträcka, kan jag trycka på. Det finns lite fart i benen, till och med på slutet. Under det passet har jag försökt springa i mitt planerade maratontempo, och tja i 12 kilometer fungerar det i alla fall 🙂

Jag har lagt in lite mer fartträning och intervaller i min löpning. Ibland är det kul att springa fort också, även om jag trivs bäst med längre distanser och lugnare tempo. Tanken är väl mest att mitt planerade maratontempo sedan ska kännas lätt eftersom det är så mycket långsammare än intervallerna.

För tillfället känns träningen bra och som om jag har tid på mig att träna mig till ”toppform”. Jag vill springa några långa långpass ännu för att känna mig helt redo, men jag har så mycket mer mängd i kroppen nu än vad jag har haft inför tidigare maraton. Jag känner mig i bättre form än jag gjort tidigare.

Plus och minus Tallinn maraton

Lämna ett svar

Sista inlägget om Tallinn maraton, kanske. Det finns alltid så mycket att säga, så många tankar och funderingar som inte ryms i ett inlägg. Jag kommer alltid på saker i efterhand. I det här inlägget tänkte jag gå igenom plus och minus för Tallinn maraton. Vad gjorde jag rätt? Vad gick fel? Både om mig själv och om loppet.

Plus och minus Tallinn maraton

Plus

Klädseln
Jag sprang i knälånga tights och min tunnaste långärmade tröja. Det var perfekt för mig. Jag skulle säkert ha kunnat springa i shorts och t-shirt också, men på vissa ställen var det väldigt blåsigt. Jag frös inte, men svettades inte heller.

Skor
Jag sprang i mina Adidas supernova och de var bra maratonskor. Inte en enda blåsa, eller skavsår. Inte sjuka fötter eller nå andra problem.

plus och minus tallinn

Hörlurar
Jag köpte ju nya billiga hörlurar inför maraton. Sladdlösa. De funkade utmärkt. Jag tror jag en gång behövde justera dem, men annars hölls de superbra i öronen.

Vätskestationer
Sist jag sprang maraton tycker jag att det var dåligt med energi vid vätskestationerna. Nu fanns det vatten, sportdryck, gurka, banan, choklad, kex, sockerbitar och salt. Två gånger fick man gels.

Min egna energi
Jag hade med mig chokladrussin och jelly beans godis. Det var gott och gav mig välbehövlig energi.

plus och minus tallinn

Goodiebag vid målgång
Vattenflaska, en flaska sportdryck, filt, choklad, nötbar och alkoholfri öl. Händerna fulla och så medaljen ännu.

Träningen
Jag var nog i form och på en bra dag hade jag kunnat springa under fem timmar. När jag kollat på klockan i efterhand visar den ändå kilometertider kring 7:00 tempo. Det fanns i kroppen. Hade jag inte varit i form, skulle nog tiden ha varit betydligt sämre.

plus och minus tallinn maraton

Minus

Banan/rutten
Jag tyckte inte riktigt om den nya banan, jag tyckte den var lite tråkig. Även om det var en ett varvs bana, kändes det som om vi sprang på samma ställen många gånger. Det fanns inte så mycket att se längs med vägen. Inga roliga områden eller fina hus, mest bara väg.

Stämningen
Det här hänger lite ihop med den föregående punkten. Eftersom vi i princip sprang längs med, tja inte motorväg, men en stor väg, fanns det inte så mycket publik. Inte lika bra stämning som när vi tidigare år sprungit genom bostadsområden och gamla stan. Jag skulle verkligen ha behövt peppen, publikstödet och stämningen.

Mot slutet av banan blev det extra trist för då sprang vi längs med Stroomi strandpromenaden. Eftersom det var söndag och soligt och fint väder, var det en massa folk ute. Problemet var bara att jag var så långt bak, bland de sista löparna, att jag typ sprang ensam bland alla söndagsflanörer. Det var inte precis mycket loppstämning att kryssa mellan barnvagnar och cyklar. Är man snabbare och kommer i en stor klunga är det förstås annat, då måste ju arrangören spärra av mer.

Knoppen
Det var inte min dag mentalt. Jag kunde inte pressa, inte motivera mig till att springa eller kämpa när det blev tungt. När det blev lite jobbigt, gick jag. Jag inbillade mig att jag hade skoskav och fick därför gå. Det är också därför som jag stör mig lite på banan och stämningen. När löpningen inte funkar blir allt extra jobbigt. Då hade det hjälpt med en peppande publik eller något roligt att se på. Ifall jag haft en bättre dag, skulle det ha varit en utmärkt bana att springa rekord på. Rak, platt, bred väg. Nu skulle jag ha behövt distraktion.

Uppladdningen
Jag tycker verkligen att jag hade ätit bra innan. Hela veckan tänkt på att jag ska springa maraton på söndag. Inte slarva med maten. Lunch och middag. Mellanmål. Pizza på fredag. Mackor, hamburgare på lördag. Bra, stor frukost på söndag. Ändå tusan blev jag hungrig. Så att magen kurrade.

Pulsbandet
Jag hade smort in mig med massor av vaselin för att inte få skav av pulsbandet. Tror ni min Garmin hittade pulsen en enda gång under loppet? Nej. Helt i onödan sprang jag med bandet på. Tror ni jag fick skavsår? Jo då.

Vätskestationer
Även om utbudet på vätskestationerna var bra, tycker jag kanske att de kom lite sällan. I någon skedde trodde jag att jag hade missat en, för då började jag redan bli törstig.

Icepower
Det här saknade jag så. Det har alltid funnits Icepower stationer längs med banan, där funktionärer sprejar på dig. Plus att man brukar få en liten förpackning antingen när man hämtar ut sin nummerlapp eller vid målgång. Mina knän skrek efter Icepower och det var bara att leta reda på ett apotek på kvällen.

Vad har jag gett mig in på?

Lämna ett svar

Jag har inte gett upp tanken om att gå 100 000 steg på en dag ännu, men jag har kanske börjat inse vad det faktiskt innebär. Hur många steg det är, och hur långt jag måste gå för att klara av det. Igår gick jag nästan 6,5 kilometer och det var ungefär 7300 steg. Jag hade trott att det var över 10 000 steg. Åtminstone. Det tog mig ungefär en timme att gå. Tio timmar promenad blir fortfarande ”bara” 73 000 steg, men ändå 65 kilometer. Om jag kallt räknar med att gå i samma tempo hela tiden, vilket jag knappast kommer att göra. Vad har jag gett mig in på egentligen?

vad har jag gett mig in på

Jag vet inte ens hur jag vill lägga upp det hela. Ska jag gå en runda och loopa den om och om igen. Med start och stopp hemma för att på det sättet kunna byta skor, gå på toa, äta och dricka. Eller vill jag gå från plats A till plats B. Båda planer har sina fördelar och nackdelar.

Å ena sidan tror jag att jag kommer att tröttna på att gå samma sträcka hela tiden. Å andra sidan vill jag inte släpa med mig en massa grejer. Plus att jag inte vill vara klar med utmaningen och då vara nånstans i… Salo? Hur långt kommer man på 80 (?) kilometer? Jag vill inte vara klar med utmaningen mitt i natten och vara tvungen att ta en taxi hem. Men jag ser det i alla fall som ett gott tecken att jag bara antar att jag kommer att klara av det och största problemet är hur jag ska ta mig hem sedan 🙂

Jag har semester om två veckor och jag tror att jag kommer att göra en miniutmaning då för att se hur kroppen reagerar och vad jag gett mig in på. Gå fast 30 000 steg på en dag, fördelat på flera rundor. Stiga upp, morgonpromenad, frukost, vila, gå igen, äta lite, vila, ny promenad. Se hur det känns i kroppen efter att ha varit igång hela dagen. Och hur kommer det kännas mentalt. Fortsätta gå, fastän jag redan är trött.

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Lämna ett svar

Jag spinner vidare på mina maratonfunderingar och jag ska försöka göra upp en plan för träningen. Vad jag behöver för att komma i maratonform. Eller snarare som rubriken säger, känna mig i maratonform. Vad jag kommer att prioritera i träningen, vad är viktigast för mig.

Jag har sprungit två maraton tidigare och båda gångerna har jag tvivlat på om jag ska klara det. Båda gångerna har det gått bra, andra gången långt över förväntan. Jag har gjort det förut, jag vet att jag kan göra det igen. Jag vet vad som krävs. Hur jobbigt det kommer att kännas längs med vägen, både med träningen inför och under själva loppet, men hur värt allt kommer att vara i mål.

vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Självförtroende
Det första på listan är självförtroende. Jag vet att jag klarat av att springa maraton tidigare, men det är tre år sedan senast. Då har jag haft bättre träningsmånader bakom mig och en bättre grund. Samtidigt tänker jag att det här är en punkt som kommer att öka med hjälp av följande punkter. Med själva träningen. Självförtroendet kommer att öka för varje bra träningspass.

Långpass
Den viktigaste punkten i träningen är långpassen. För att ha självförtroendet för att springa maraton måste jag ha sprungit långpass. Det går inte att komma ifrån. Jag måste vänja kroppen vid att vara igång länge, upp mot tre timmar i alla fall. Det längsta jag någonsin sprungit inför ett maraton är 27,5 kilometer. Det har räckt, men för självförtroendets skull hade jag gärna sprungit lite längre. Upp mot 30. Det beror också lite på hur många långa långpass jag sprungit. Och när. Om jag ska springa maraton i september, hjälper det mig inte mycket om jag i maj springer ett långpass på 30 kilometer. Men har jag i juli sprungit långpass på 21 kilometer, 23 och 25 kilometer, då räcker det med ett på 27.

veckans löpare

Mer mängd
Nästa punkt på listan mot maratonform är mängdträning. Långpassen är viktigast, men det behövs också annan löpning. Jag kan inte bara springa ett långpass i veckan och sedan vara så sliten av det att jag inte kan träna mer den veckan, utan jag behöver volym. Åtminstone tre löppass i veckan, gärna fyra. Jag ska inte alltid vara pigg på mina löppass, utan jag ska vänja kroppen att prestera på tunga ben. Jag kommer att ha tunga ben i slutet av maraton i alla fall, men jag vill vara förberedd på känslan och veta att jag kan springa ändå. Självförtroende som sagt.

Snabbhet eller lätthet
Det här vill jag förtydliga att inte handlar om vikt, men jag vill känna mig lätt i kroppen. Snabb. Som om det finns tryck i steget och att jag kommer uppåt, framåt. Inte att jag hasar mig fram på tunga ben. Även om jag ska träna på tunga ben ibland, är förhoppningen att sen när jag lättar på träningen, sen ska jag känna mig snabb. Att träningen ändå haft effekt även om det inte alltid känts så. Inför Tallinn maraton 2018 sprang jag mycket långpass på en väldigt kuperad spånbana, för jag visste att banan i Tallinn är flack och att jag kommer att susa fram sedan. det är nervöst nu

Ifall jag kan få alla dessa punkter att stämma eller åtminstone känna att jag är på rätt väg, till midsommar, då kan jag bestämma mig för att göra en maratonsatsning mot Tallinn. Sen om det går att springa loppet eller inte, det är en annan sak 🙂

Ibland blir jag bara irriterad

Lämna ett svar

Ibland blir jag bara irriterad. På mig själv alltså. Jag har skrivit att styrketräningen ska vara mitt fokus den här hösten. Det är den också, men jag vill ändå springa. Tanken är att träna styrka två gånger i veckan och springa två. Alltid välja styrketräningen framom löpningen om jag har ont om tid och bara kan träna tre pass, eller färre, i veckan.

ibland blir jag bara irriterad

Varför är jag då irriterad? Jag gör mina pass, styrketräningen känns bra, jag springer, jag har till och med kommit ihåg att stretcha efteråt. Allting borde egentligen vara bra. Jag är irriterad för att när jag väl springer, känns det som om formen inte finns där. Jag har inget tryck i benen, det är tungt och segt. Vilket inte är konstigt om jag dagen innan just gjorde ett tungt benpass. Det är klart att benen känns sega om de har träningsvärk och inte har återhämtat sig från träningen. Plus att jag inte ska fokusera på löpningen just nu! Sak samma hur det känns när jag springer, jag ska inte fokusera på det.

Så länge jag springer, och håller igång löpningen, är det bra. Jag behöver inte springa intervaller, eller långpass, eller med ett träningsupplägg just nu. Jag behöver bara springa. Mysrundor räcker långt. Varför kan jag inte hålla mig till planen? Eller jag håller mig ju till planen, men jag vill ändå att allt ska kännas bra. Jag vill liksom både vara snabb, uthållig, stark, vig och rörlig och hela baletten på en och samma gång. Fast jag vet att jag borde välja en sak. Det vill säga styrketräningen.

Jag tror att jag måste komma ihåg varför jag väljer att satsa på styrketräningen. Det är för att jag ska bli en bättre löpare. Om jag väljer styrkan nu, kommer löpningen att kännas bättre sen.

Motivationsproblem och maratonfunderingar

Lämna ett svar

Foten känns bra och idag blev det därför ett nytt försök till långpass. Inte på spånbanan den här gången, ut på rak, asfalterad väg. Jag vill inte riskera något. Långpasset gick sådär. Konditionen är det inget fel på, benen gör inte ont, men allt känns mest… Mjäh. Jag har motivationsproblem med att springa långpass, för egentligen vet jag ju att Tallinn maraton är väldigt osäkert. Åtminstone som ett normalt lopp (och resan överlag), med massor av publik och tusentals andra löpare. Folkfest, party, hejarop och allt det där roliga kring lopp. Varför ska jag då springa långpass? När jag kanske hellre skulle cykla?

den här känslan

Så här kände jag mig i fjol också, fast av andra orsaker. Jag var så säker på att jag inte skulle kunna springa i Tallinn att jag inte ens tränade inför maraton. Sedan när det visade sig att jag visst kunde springa, var det redan för sent. Jag var inte tränad för maraton, inte ens för halvmaraton, utan jag sprang bara tio kilometer. Inget fel i det, men besvikelsen över att ha kunnat springa en längre distans, hade jag bara varit tränad för det, var stor.

Nu vet jag inte om jag blir mer besviken över ifall jag tränar för loppet och det sedan blir inställt, eller om jag inte tränar och loppet går av som vanligt? Jag vet att jag i något skede skrev att jag skulle träna på som vanligt till juli och sedan först bestämma mig. Att det då skulle finnas en klarhet i om och hur loppet skulle se ut. Att jag i juli kan inleda maratonsatsningen med långa långpass och specifika intervaller, bara jag har grunden gjord.

Mycket av det roliga med lopp är stämningen. Visst är det kul att springa för en tid, men jag lär ju inte vinna, utan jag är mer ute efter en upplevelse. För ett maraton behöver jag dessutom publikstödet för att ta mig i mål 🙂 Vill jag ens springa loppet om det är ett begränsat antal löpare och ingen publik? Är det värt det? Pengarna, boka resa, boka hotell, fixa med jobbet och all den tid träningen tar.

motivationsproblem

Det är klart att ingen träning är förgäves, att all träning är bra träning och så vidare, men i något skede måste jag bestämma mig. Jag har nu redan motivationsproblem med långpassen och då är jag inte ens i närheten av längden på långpass som kommer att krävas för maraton. För att få en trevlig upplevelse oberoende av mängden publik, behöver jag springa långpass. Jag tycker tolv kilometer känns okej, men sedan tar det stopp. På det springs det inga maraton ännu, hur mycket publiken än hejar. Dessutom behövs det en stegring av långpassen. Jag kan inte springa tolv kilometer och sedan i juli dra till med 25. Just nu har jag kanske inte riktigt motivationen till att träna inför maraton när allt känns så osäkert…

När man plötsligt har en massa tid

Lämna ett svar

Oj detta coronavirus, som det ställer till det. För någon vecka sedan var mitt största problem ifall det var värt att träna inför Tallinn maraton, ifall loppet sedan blir inställt. Hur jag skulle vara tvungen att fixa med jobbet, boka hotell, ordna kattvakt. Nu känns det som ett futtigt problem att ha. Kommer jag ens ha ett jobb att behöva fixa med? Kommer jag ha råd att åka till Tallinn för att springa? Okej, riktigt där är jag inte ännu, men det känns som om det inte är långt ifrån. Jag kommer i alla fall att ha en massa tid till träning. Ifall jag bestämmer mig för att satsa.

Igår var den första dagen som jag är permitterad och om jag har förstått det rätt kommer alla restauranger i Finland vara tvungna att vara stängda till den 31.5. I alla fall. Sedan då? Jag fattar att ingen vet svaret. Situationen ändras hela tiden och ingen vet hur det här kommer att sluta. Jag har bara svårt att förstå hur fort det har ändrats. Hur jag just för någon vecka sedan oroade mig för Tallinn maraton, och nu känns det som det minsta av mina problem. Samtidigt vet jag ju att jag är i en bra situation. Jag har mycket att vara tacksam för, och jag har sparpengar så att jag klarar mig för en tid.

Jag är egentligen mest fundersam över vad jag ska göra på dagarna. Vad tusan ska jag hitta på när jag plötsligt har en massa tid över? Jag kommer att klättra på väggarna. Jag kan inte träna varje dag. Efter en vecka har jag säkert städat alla skåp. Jag kan inte direkt resa någonstans. Eller fara och shoppa. Eller gå till gymmet eller simhallen. Jag kan inte träffa folk. ( och nej Sam, jag tänker inte rensa i trädgården 🙂 )

när man har en massa tid 1