Jag har inte börjat springa intervaller ännu, men jag har lagt in lite snabbare pass i min träning. Pass där jag springer med högre puls och högre fart. Det är kul att få trycka på lite mer igen, men jag märker att det sliter. Eller snarare sliter mer. Inte så att jag inte skulle kunna träna nästa dag, men nu känns det på ett helt annat sätt i kroppen.

Det känns mer som om jag gjort något. När jag sprungit pass med fokus på att hålla pulsen låg, då har det nästan alltid känts som om jag hade kunnat springa längre. Jag har inte blivit trött. Varken i lungorna eller i benen. Nu när jag sprungit tre gånger med högre puls, då blir jag mycket tröttare. Tidigare har Garmin sagt återhämtningstid kanske 22 timmar, nu är det åtminstone det dubbla.

Fast det är lite det här som har varit syftet. Springa de långsamma passen lugnt, så att jag sedan orkar trycka på ordentligt när jag ska. Inte springa alla pass i ungefär samma tempo. Utan jag vill ha en större variation.

Det har inte blivit en stor variation ännu, men jag har bara sprungit snabbare pass tre gånger. Jag är inte ens på max. Hittills har det bara varit komma igång pass. Lite öka på tempot för att se hur det känns och hur kroppen reagerar. Väcka benen från dvalan. Kroppen har känts pigg, även om det förstås är mycket tyngre och jobbigare att springa fort än vad det är att lufsa runt.

Jag är nästan förvånad över hur mycket tryck jag har haft i benen. Speciellt med tanke på att jag inte sprungit fort sedan förra hösten. Det känns som om de är redo för att börja springa snabba pass på riktigt.

Jag skulle springa en helt vanlig distansrunda innan jobbet, men jag fick feeling och istället blev det intervaller. Strukturerad fartlek kanske jag skulle kalla det. Jag sprang två kilometer innan jag bestämde mig för att öka tempot. Fyra minuter, tre minuter, två minuter och 1 minut. Med 1 minuts gåvila mellan varje intervall.

Fyra minuters intervallen var jättejobbig för det är evigheter sedan jag senast sprang långa intervaller. Eller intervaller överhuvudtaget. Det kändes som om fyra minuter aldrig skulle ta slut. För varje intervall blev det sedan lättare och mot slutet tycker jag redan att jag var uppe i bra tempo. Det kändes som om jag hade tryck i benen och som om jag kom upp i steget.

Jag fick så bra feeling idag att jag sprang några ruscher. Så snabbt jag kan i kanske 100 meter. Oj vad det var kul att spurta! Jobbigt, flåsigt, tungt, men superkul. Länge sedan sist och något jag hoppas kunna göra mer av i sommar. Långpass i värmebölja är kanske inte jätteroligt, men intervaller funkar fint. Det krävs knappt någon uppvärmning, utan jag är varm och svettig redan från start 🙂

Nu håller jag tummarna att kroppen inte protesterar efter mitt snabbare pass. Lugna rundor och promenader har gått bra och jag hoppas att det inte blir ett bakslag nu. Jag orkar inte med fler motgångar. Nu vill jag träna på som vanligt och som jag vill utan att behöva fundera ifall kroppen är med på noterna.

Trevlig midsommar till er! Jag fick i alla fall en bra start på firandet.

Vilken bra start på maj jag fick idag! Jag har varit sugen på att springa intervaller och lite snabbare pass, men eftersom det varit så länge sedan sist har jag inte riktigt ”vågat”. Jag har varit osäker på formen och om jag skulle orka springa fort. Senast jag testade gick det bra och idag gick det om möjligt ännu bättre. Jag tror nog att jag är redo för att lägga in intervaller i min träningsrutin igen.

Idag började jag lugnt och värmde upp i ungefär två kilometer. Den tredje kilometern ökade jag tempot, men inte max. Lite snabbare tempo för att vänja kroppen. Hitta rytmen, löpsteget, armpendlingen och inte ha en känsla av att jag snubblar på mina egna fötter. Kilometer fyra var sedan en riktigt snabb kilometer för att vara jag. Så snabb att kilometer fem var tvungen att bli en långsammare kilometer igen. Jag hade öppnat för hårt, jag var för flåsig och tung i benen. Jag behövde återhämta mig en stund innan jag tryckte på igen.

De tre följande kilometerna hittade jag sedan rätt tempo. Ett högt, men ändå kontrollerat tempo. Det var flåsigt och tungt, men jag orkade hålla tempot hela vägen. Det känns skönt att veta att det finns lite fart i mina ben. Jag har varit så bekväm av mig länge nu. Sprungit mysrundor runt kvarteret och sprungit mina långpass genom att varva löpning med lite gång. Det är kul att att variera sig och märka att kroppen svarar när jag försöker höja tempot.

Det är klart att det ännu finns mycket att jobba på och förbättra, men det här passet gav en indikation om att jag är på rätt väg. Att formen är på väg uppåt och att det finns fart gömt i mina ben. Det blev över åtta kilometer löpning idag varav fyra i riktigt bra tempo. Det kallar jag för en bra start på maj!

Jag har varit sugen på att springa intervaller. Ta fram mina snabbskor och springa ett tempopass. Susa fram på sopade gator, vinden i håret, bra tryck i steget och full fart framåt. Hög puls, flåsig andning, men ändå en bra känsla i kroppen. Det har jag längtat efter.

Idag var det dags. Jag plockade fram mina lättaste skor, mina New Balance. Där har de stått i skåpet nästan oanvända sedan jag köpte dem. Nu kan jag äntligen springa i dem igen. Det är en helt annan känsla att springa i dem, än i mina Icebugs. Eller ens med mina Nike. De är såå mycket lättare och det känns som om jag flyger fram.

Det var evigheter sedan jag sprang ett tempopass. Jag brukar lägga in lite fartökningar i mina långpass, men nu var planen att försöka springa hela passet i ett snabbare tempo. Jag visste att det skulle bli jobbigt, men jag var förberedd på känslan. Laddad, ivrig och redo att springa fort. Dessutom var det inte ens så farligt.

Visst, det var tungt. Jag flåsade, pulsen var hög och benen hade mjölksyra, men det var ändå hanterbart. Jag gav inte upp, utan kämpade hela rundan. Totalt blev det över åtta kilometer löpning, med nästan 40 sek snabbare snittfart. Om jag brukar springa mina långpass i 7:10 tempo, gick det här i 6:29. Den snabbaste kilometern sprang jag på 5:55, vilket just nu känns supersnabbt. Tydligen finns det lite snabbhet i mina ben.

Nu gäller det bara att vänja kroppen att springa fort igen. Ibland kändes det som om jag snubblade på mina egna fötter när jag sprang. Snabbheten fanns, men kanske inte koordinationen 🙂