Etikettarkiv: halvmaraton

Ännu mera reflektioner från ett halvmaraton

Jag tyckte att jag skrivit ner alla mina tankar från ett halvmaraton i gårdagens inlägg, men jag kommer alltid på fler ett par dagar senare. Vissa inlägg som jag skriver är mest för mig själv, som en kom ihåg till nästa gång. Kan någon annan få tips och råd av det, så varsågoda. Här kommer ännu mera reflektioner från ett halvmaraton.

ännu mer reflektioner

Uppladdningen inför loppet var utmärkt. Även om starten gick sent på dagen, först klockan tre, blev jag inte hungrig. Eller törstig. Jag brukar alltid äta pizza kvällen innan loppet, det hör liksom till. Jag var orolig innan loppet att jag skulle bli hungrig, men det räckte bra med en rejäl frukost. Sedan banan, smoothie, några chips och lite godis innan starten. Bra mängd salt, bra vätskebalans och inga hungerkänslor.

Smörj in kroppen med så mycket vaselin det bara går. Jag har inte ett skavsår eller blåsa. Jag hade kletat vaselin under armhålorna, vid shortskanten, där pulsbandet ligger… Överallt. Det hjälpte, för inte en (ny) skråma i sikte.

Solglasögon är din bästa vän. Spring alltid i solglasögon, även om det bara är lite sol. Nu var det gassande sol under största delen av loppet, men ännu vid starten var det mulet. Jag funderade länge ifall jag skulle ha glasögonen eller ej, men beslöt mig till sist för att ha dem. Tack och lov! Det hjälpte mycket, huvudet hade kokat annars.

Bilden är från www.suvi-ilta.fi

Var snäll mot dig själv och ha inte för högt uppsatta mål. Malin är som vanligt klok som en bok och poängterar saker som jag nog egentligen vet själv. Att mina mål var högt uppsatta, att värmen påverkar och att det bara är ett lopp trots allt. Bara målgång är super och något jag ska vara stolt över.

Paavo Nurmi tio kilometer plus bröllop ett par timmar senare kommer så inte att funka. Jag skulle verkligen vilja springa på Paavo Nurmi i år igen, men vi ska på bröllop samma kväll. Det skulle kanske vara möjligt rent teoretiskt, om än tight om tid. De tre senaste lopp jag sprungit, har jag efteråt drabbats av löparmage, illamående, allmänt blä känsla i kroppen. Att gå på bröllop i det skicket, nej tack. På bröllopet vill jag ha kul, kunna njuta, äta, dricka, dansa… Då kan jag inte ha en mage som krånglar, eller vara illamående. Eller tokslut. Eller bara allmänt stressad för att först stressa över loppet, sedan springa det utan att kunna njuta, stressa hem, duscha, stressa till bröllopet. Det är bara att inse att det inte blir något Paavo Nurmi i år. Ett svårt beslut, men ett vettigt.

Reflektioner från ett halvmaraton

Lämna ett svar

Alltid när jag springer lopp, oberoende om det går bra eller mindre bra, tycker jag om att skriva reflektioner från loppet ett par dagar senare. Jag kommer alltid på olika tankar, och det är bra att gå tillbaka och läsa senare. När jag glömt bort och allt blivit en suddig massa. Det är är några av mina reflektioner från mitt halvmaraton i Forssa.

reflektioner från ett halvmaraton

Reflektioner från ett halvmaraton

Jag var inte tillräckligt tränad för att springa fort. Loppet gick lite som jag befarade att det skulle gå innan. Distansen var inget problem, men farten fanns inte där. Det fanns ingen extra växel att trycka på, men det var i alla fall jämn och fin fart hela vägen 🙂 Jag tror inte att jag någonsin tidigare har snittat så jämnt. Det var 6:20-6:30 tempo hela tiden. En kilometer gick i 6:40 och den sista i 5:55, men utöver det. Jämnt och fint.

Jag springer alltid fortare på lopp än på träning. Mina långpass jag sprungit innan loppet har snittet legat på 6:40, nu var det högre. Till nästa lopp ska jag lita mer på min förmåga och inte tvivla lika mycket.

Nästa lopp ja… Jag känner mig lite tom efter loppet. Jag är inte direkt besviken, inte direkt nöjd heller. Det känns mest blaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna om det. Jag vet inte vad jag vill till näst. Vill jag ha revansch, hitta ett nytt halvmaraton och försöka springa snabbare? Ska jag springa milen? Ska jag springa maraton?

Jag är besviken över att jag inte hade mer att ge, att det inte fanns någon extra växel. Samtidigt vet jag att värmen suger mycket energi och det säkert påverkade tiden en viss del. Jag vet att jag är i bättre form nu än år 2016, då det var så varmt så varmt och jag släpade mig i mål. Nu kändes det ändå ”lätt”. Fast om det kändes lätt, borde jag inte ha kunnat springa fortare och trycka på mer? Kanske det mest sitter i huvudet?

Hela loppet var lite av en blaha upplevelse. Klart att det var kul, för det var ju ändå lopp, men… Det var min näst sämsta tid och det var aldrig den roliga folkfesten. Det var inte tillräckligt kul för att jag inte skulle bry mig om tiden, om ni förstår hur jag menar. När jag sprang halvmaraton i Tallinn 2017, hade jag bara så jäkla kul under hela loppet att jag struntade i tiden. Känslan och stämningen var så bra, att tiden var en bisak. Nu var känslan okej, stämningen okej, loppet okej, tiden okej… Allt var liksom bara… okej.

Däremot var känslan efter loppet redan igår toppen. Inte ont någonstans, inte stela ben, ingenting. Hade jag inte haft så mycket att göra hemma med födelsedagskalas, hade jag säkert sprungit. Det kändes så bra i kroppen, att jag helt glömt bort att jag sprungit halvmaraton dagen innan.

Vilket sen igen leder mig till min första tanke. Hade jag kanske kunnat ta i lite mer i alla fall?

Race report Forssa halvmaraton

4 svar

Det var varmt, det var svettigt, men jag kom i mål. Ungefär så kan jag sammanfatta Forssa halvmaraton som jag sprang igår. Det är bara att inse, värmen suger otroligt mycket energi av mig när jag ska springa. Och i sanningens namn, var jag kanske inte riktigt tillräckligt väl förberedd heller… Inte i alla fall för att springa på rekordtider.

forssa halvmaraton

Starten för Forssa halvmaraton gick klockan tre på eftermiddagen. Det var först på torsdagen som jag insåg vad det betyder. Jag måste ju äta lunch innan. Jag kan inte bara äta min normala frukost på några mackor och kaffe, utan jag måste ladda upp på ett helt annat sätt. Starten var så sent, att jag skulle hinna bli hungrig efter frukosten, ifall jag inte hade något med mig. Jag brukar ha med mig vatten och kanske banan till starten, men den här gången hade jag mer med mig. Banan, smoothie, chips, godis, bubbelvatten… Supportcrew hade fått stränga order om att inte äta upp alla chips medan jag sprang och han väntade. Jag anade nämligen att chips skulle behövas vid målgång.

Forssa halvmaraton är ett litet och familjärt lopp. Inga köer till bajamajor, utan jag kunde till och med gå på vanlig toa inne i idrottshallen (!) ingen trängsel och gott om tid. Tio minuter innan start hängde fortfarande de flesta vid gräsplanen vid startplatsen. Inget att man måste vara vid startfållorna 45 minuter innan start, utan lugn och ro.

Starten går och jag hittar snabbt min egen rytm. Jag hade bestämt mig för att springa i 6:20-6:30 tempo och öka mot slutet ifall det fanns krafter. Första kilometerna tickar på fort och jag känner mig pigg. Det är inte kämpigt, utan jag hittar mitt eget tempo. Blir omsprungen av några och försöker att inte stressa över det. Jag vet att jag brukar vara stark mot slutet och kunna springa om folk då.

Jag springer mest för mig själv. Ser några löpare framför mig och några bakom mig, men det är inga stora klungor. Men det är ett litet lopp och jag tror att det var ungefär 550 startande för maraton och halvmaraton. Det är typ 5000 för Tallinn maraton, så en viss skillnad 🙂 Jag springer i det planerade tempot och allt känns bra.

Det är varmt, solen gassar och jag gissar att det kommer att bli jobbigt i något skede. Jag försöker att inte tänka på det, utan springer en kilometer i taget. Tänker en tredjedel av loppet åt gången. Allt för att distrahera mig. Sju kilometer, tio kilometer, elva, nu är hälften redan sprunget. Fjorton kilometer, sexton, nu kan jag börja öka…

Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Jag dricker kanske hälften av sportdrycken, hälften av vattnet och häller resterande mängd vatten över huvudet. Det är så jäkla varmt alltså! När vi springer genom bostadsområden står det barn med vattenpistoler och slangar och sprutar vatten på en. Love it! Det hjälpte i ungefär tre sekunder, men det hjälpte lite i alla fall.

Jag försökte tänka positiva tankar genom hela loppet, jag höll jämn och fin fart hela tiden, men det fanns ingen extra växel igår. När jag kom till 16-18 kilometer och jag hade tänkt börja öka, så händer det inget. Diamantmålet hade jag gett upp för länge sedan, guldmålet var också att ta i. Silvermålet trodde jag nog att jag hade i mig, men icke. Det blev bronsmål med minsta möjliga marginal. 2:14:38 var den officiella tiden.

forssa halvmaraton

Efter målgång stupar jag ner i gräset, trycker i mig chips och vatten och ojar mig. Jag har inte ont, men jag är bara tokslut. Huvudet är mos, ansiktet rödmosigt och svetten rinner. Men i mål kom jag, jag fick min medalj och idag känns allting redan bra. Jag har några andra reflektioner jag tar med mig från loppet, men jag sparar dem till ett skilt inlägg.

Tidsmål för halvmaraton

2 svar

Jag brukar ha tidsmål för lopp, om det sedan är för tio kilometer eller för maraton. Ibland går det enligt planerna och ibland överträffar det alla mina förväntningar. Och tja, ibland går det ju också inte alls… Jag har även tidsmål för halvmaraton och som vanligt med en dag kvar till loppet tvivlar jag. Har jag gjort tillräckligt? Kommer jag att nå mitt tidsmål? Kommer jag ens i mål?

När jag började följa mitt träningsprogram, valde jag ett för halvmaraton under två timmar. Det verkade realistiskt när jag började träna inför halvmaraton. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06, men det sprang jag år 2015. Sedan dess har jag inte varit i närheten av tiden, men jag har inte tränat för det heller. Mitt fokus har varit på maraton, och allt annat jag sprungit har varit en bonus. Eller år 2016 tränade jag faktiskt för halvmaraton, men då stoppade värmeböljan mig från rekord.

tidsmål för halvmaraton

Det verkar tyvärr som om historien kommer att upprepa sig. Det har lovats 21 grader och full sol till lördagen. Jag som redan innan tvivlade på rekordtider, tvivlar ännu mer efter väderprognosen. Värme och sol är härligt, men det är jobbigt att springa i. Speciellt långt. Det är som om värmen suger musten ur mig. Jag blir tröttare och flåsigare än vanligt. Huvudet blir mos och det känns som om jag kokar. Att i det läget försöka pressa mig till rekordtider, känns… Svårt. Och då är jag inte ens övertygad om att jag hade kunnat pressa mig till rekordtider annars heller. Utan värmebölja. Hursomhelst. Tidsmål för halvmaraton var rubriken för inlägget och tidsmål ska jag försöka skriva. Inför Tallinn maraton myntade Malin det fina uttrycket diamantmål, jag fortsätter använda det.

Tidsmål för halvmaraton

Diamantmål: under två timmar

Guldmål: personbästa

Silvermål: under 2:10

Bronsmål: under 2:15

Jag har haft svårt att veta vad som är ett realistiskt mål att ha. Långpassen jag sprungit har känts bra och som om det funnits mer att ge. Mina snabbare tempopass har också känts okej, jag har fått kämpa, men det har ändå gått. Fast då har jag i och för sig sprungit kortare sträckor och det är kanske därför jag tvivlar. Den gången jag försökte springa ett kortare långpass i snabbare tempo, gick det inte alls. På loppet tror jag inte att distansen kommer att vara ett problem, utan tempot. Och ifall tempot är ett problem, blir det svårt att nå något av mina tidsmål.

Äsch, jag bara svamlar. Målgång är bra!

Wish me luck!

Förberedelser inför loppet

4 svar

På lördag är det dags för halvmaraton och jag går igenom mina sista förberedelser inför loppet. Sista träningspasset, stretching, mental förberedelse, packningslista… Allt som jag kan tänkas komma på. Jag är lite orolig för vädret. Väderprognosen visar varmt. Jättevarmt och sol, vilket är ungefär det värsta tänkbara vädret. Ett halvmaraton är annars också jobbigt, och är det varmt blir det bara jobbigare. Jag hoppas att min kropp vant sig vid värmen, och att jag inte påverkas av det lika mycket som tidigare.

Idag sprang jag det sista träningspasset inför lördagen. Tanken var att springa 8 gånger 1 minuters intervaller och sedan ännu två kilometer i 5:40 tempo. Intervallerna gick bra, men sedan blev det stopp. Jag fick akut ont i magen och var nästan tvungen att vika mig dubbel vid diket. Jag beslöt mig för att gå hem och inte pressa kroppen i onödan. Det blev inte det formbesked jag var ute efter, men jag tror inte att två kilometer hit eller dit gör mycket. Jag har gjort min träning, nu är det bara att lita på det.

sista förberedelser inför loppet

Intervallerna kändes bra. Jag var pigg i benen och kunde trycka på. Nu ska jag förbereda mig mentalt. Ladda, tänka positiva tankar och stretcha ut kroppen. Hålla igång med lite promenader och yoga, men inte något desto mer ansträngande. Komma ihåg att äta (!) och dricka. Ifall det är varmt på lördagen är det extra viktigt att jag har vätske- och saltbalansen i ordning.

Håll tummar för mig!

Sista tuffare passet innan halvmaraton

4 svar

Om mindre än en vecka är det meningen att jag ska ställa mig på startlinjen till halvmaraton. Mitt första halvmaraton sedan 2017. Jag är inte nervös för själva distansen, även om det säkert också hinner komma närmare loppet. Jag är mer orolig för tiden. Orolig är väl kanske fel ord, men det känns som om formen pendlar upp och ner. Ibland tror jag att jag kommer att springa för pers och ibland känns det som om jag får vara glad så länge det inte blir personsämsta.

sista tuffare passet innan halvmaraton

Idag sprang jag det sista tuffare passet inför halvmaraton. Känslan var så där. Jag sprang igen innan frukost och kanske det påverkade mig. Tanken var att jag skulle springa 50 minuter i 5:40 tempo. Tidigare när jag har sprungit liknande pass har det varit kämpigt, men det har ändå gått. Nu gick det inte alls. Jag var inte ens i närheten av tempot. Hur jag än försökte öka och trycka på, var det som om kroppen inte alls svarare.

Jag tycker inte att jag var flåsig, benen var inte tunga eller pulsen hög, men det hände liksom ingenting. Jag kom inte alls upp i tempo. Kroppen svarade inte och jag förstår inte vad som är felet. Kanske huvudet inte riktigt var med mig ännu, så tidigt på morgonen? Kanske det hade varit bättre att springa efter frukosten i all fall med mera energi i kroppen? Jag vet inte vad som är värre. Springa i värme, eller springa innan frukost med för lite energi till tuffare pass.

Nu gäller det bara att ladda om. Sista tuffare passet är gjort. Det finns inte så mycket jag kan göra för formen mer. Nu ska jag ladda mentalt. Lita på att träningen jag gjort räcker, att jag är i form och att det kommer att gå bra. Tiden blir vad det blir. Ett halvmaraton är alltid ett halvmaraton, och jag ska vara nöjd oavsett.

Intervaller på tom mage

Lämna ett svar

Intervaller på tom mage, tidigt på morgonen, i sommarvärme. Hur går det ihop? Förvånansvärt bra faktiskt. Det var i alla fall inte ett hinder att springa på tom mage. Sen att det kanske hade gått lite bättre att ha ätit först, är en annan sak. Den här gången valde jag att springa mina intervaller tidigt på morgonen, eftersom jag visste att det kommer att bli en het och svettig dag. Om det är något jag lärt mig från förra sommarens värmebölja, är det att det är bäst att träna tidigt på morgonen. Det är kanske jobbigt att stiga upp så tidigt, men det är jobbigare att springa när det är som allra varmast. Eller att försöka springa sent på kvällen, efter en hel dag ute i solen.

intervaller på tom mage

Det var korta, snabba intervaller som gällde idag enligt träningsprogrammet. Längre intervaller, eller långpass hade inte fungerat att springa på tom mage, men det här gick bra. Passet tog totalt inte mer än 45 minuter, med uppvärmning, nedjogg och intervallerna medräknat. Måste man förresten värma upp ifall man svettas ihjäl efter två sekunder ute? Trots att jag sprang mina intervaller innan åtta på morgonen, var det varmt. Riktigt varmt och svettigt.

Jag frustade och pustade, svetten rann och det var jobbigt att springa i värmen. Tio stycken intervaller på 90 sekunder, med 45 sekunders gåvila mellan intervall sprang jag. Jag kom inte riktigt upp i den fart jag hade önskat, men helt okej känsla. Jag tror att jag delvis påverkades av värmen, delvis av att jag inte ätit innan och säkert också lite av resan. Även om jag har vilat från träningen när vi var i Tallinn, har det inte direkt blivit vila annars. Mycket promenader, mycket mat och dryck och mycket shopping.

Det är skönt att ha träningen gjord tidigt på morgonen. Nu kan jag koncentrera mig på andra roliga saker. Solstolen kallar 🙂

Det gick visst att springa fort

Lämna ett svar

Jag har bävat inför dagens pass hela veckan. Jag visste att det skulle bli jobbigt, att jag skulle vara tvungen att kämpa och det inte skulle vara lätt. Med onsdagens långpass med planerat halvmaratontempo i färskt minne var jag nervös. Onsdagens löpning fungerade inte alls och jag var långt ifrån det tempo jag ville springa i. Nu var planen ett liknande pass, men både längre och med snabbare tempo. Jag skulle springa 60 minuter i 5:50 tempo. Plus uppvärmning och nedjogg, totalt nästan en och halv timme. Hur skulle det gå? Kan jag springa fort så länge?

Det gick visst att springa fort

Det är en sak att springa fort under en minuters intervaller. Eller ens under tre-fem minuters intervaller. Då vet jag att vilan kommer snart och det gör att jag orkar springa dem. Det är en helt annan sak att springa fort under en lång tid. Samtidigt förstår jag ju syftet med passet. Ifall jag vill springa ett halvmaraton på en för mig bra tid, och nära mitt pers, måste jag öva på det. Jag kan inte springa ett halvmaraton i intervallform. Springa i en minut och gå i en, utan jag måste springa i ett högre tempo länge. Det är det jag försöker öva upp nu de sista veckorna innan halvmaraton.

Det gick förvånansvärt bra idag. Lite ojämnt tempo, men klart godkänt. Bäst av allt var att det kändes riktigt bra i kroppen. Visst var det tungt och jag fick kämpa, men det kändes ändå överkomligt. Jag tog inte i för allt jag var värd, utan det kändes kontrollerbart. Jag kunde springa på i mitt planerade tempo. När jag tappade tempot, hittade jag tillbaka till rytmen och jag gav inte upp fastän det blev jobbigt mot slutet. Jag orkade hela vägen och hade en bra känsla genom hela passet. En betydligt bättre känsla än på onsdagens långpass.

Nu blev det nästan lika långt, men med bättre känsla i kroppen och högre tempo överlag. Precis det formbesked jag behövde inför halvmaraton. Kanske jag börjar vara redo att outa mina tidsmål…

Joggvila och intervaller

Lämna ett svar

Jag börjar vara i slutskedet av mitt träningsprogram. Intervallerna blir kortare, långpassen kortare, men istället är det mera intensitet. Mer fokus på fart, än på uthållighet. Tidigare när jag sprungit intervaller har det varit kanske 8 gånger 3 minuter, men en minuts gå eller ståvila mellan varje. Idag var det 30 stycken (!) 30 sekunders intervaller, med 30 sekunder joggvila.

När jag såg upplägget tänkte jag först att det blir lätt. Trettio sekunder är ju ingenting. Det kan jag enkelt springa och orka. Problemet var bara att det var jättemånga intervaller som skulle springas och dessutom joggvila. För joggvila är egentligen ingen vila. Utan pulsen hinner just och just gå ner några slag och på det igen. Och igen. Och igen…I typ maxfart. Eller i alla fall i högre tempo än på 3 minuters intervaller.

Vid den fjärde intervallen höll jag på att dö, vid den tionde ville jag lägga mig i diket och vid intervall nummer tolv var jag helt slut. Jag trodde att jag aldrig skulle orka med fler. Men man orkar alltid mer än man tror. Vid intervall nummer femton var det som om det lossnade. Eller så var det för att jag inte längre sprang i världens motvind och för att jag kunde börja räkna ner.

Plötsligt höll jag bra fart, huvudet var med mig, benen pinnade på och pannbenet var starkt. Jag kunde till och med öka mot slutet. En bra boost för självförtroendet igen, efter ett lite sämre pass häromdagen. Jag vet ju att jag kan, jag behöver bara få det bekräftat för mig.

Planerat halvmaratontempo

2 svar

Planen var att springa ett kortare, men snabbare långpass. Gärna i närheten av mitt planerade halvmaratontempo. Det gick så inte. Det gick inte alls. Jag fick kämpa för att få upp farten och jag var ändå inte i närheten av vad jag i min drömvärld har som halvmaratontempo. Jag var inte ens ditåt, utan det skiljde typ 40 sekunder per kilometer. Andningen fungerade inte, benen var tunga och som grädde på moset fick jag löparmage när jag kom hem. Success!

Jag vet inte vad som är felet. Jag tycker att det har känts bra på mina senaste löppass och jag trodde verkligen att jag hade det i mig. Visst anade jag att jag skulle få kämpa, men jag var inte ens i närheten. Jag tyckte att jag sprang på bra, det var flåsigt och tungt och det kändes som om jag sprang i ett högt tempo. Jag kollade på klockan ibland och fick nästan en chock när jag såg tempot. Inte ens nära vad jag vill springa halvmaraton i, utan snarare ungefär samma tempo som jag sprungit alla mina andra långpass i. Som jag dessutom sprungit längre och med en betydligt bättre känsla.

Fast det är kanske så här det ska kännas ett par veckor innan halvmaraton? När jag tränat på bra. Att kroppen är nedtränad och på gränsen. Att det känns bättre sedan när jag lättar på träningen. Formtoppning och sådant. Att jag på loppet kommer att flyga fram, även om det på träning känns tungt. Jag hoppas på det.