Räknas tolv kilometer som ett långpass? Det beror väl lite på var jag är formmässigt, men just nu är tolv kilometer långpass. När jag ligger i hårdträning inför maraton, är tolv kilometer vardagsmat. Något jag borde kunna springa i sömnen. Då är långpassen långt över tjugo kilometer. Men så här i disigt och grått novemberväder är jag nöjd med allt som är tvåsiffrigt.

Den här veckan kan jag bara springa två gånger, men jag satsar istället på kvalitet. Längre pass. Idag var det första av veckans två löppass och på fredagen blir det andra. Dagens pass får i alla fall två tummar upp. Riktigt bra känsla i kroppen och bra längd på passet. Planen var tvåsiffrigt och det blev det också.

Jag minns inte när jag sprang så här långt senast. Det måste ha varit i augusti. Eller jag sprang ju maraton förstås, men innan det. Mitten av augusti tror jag. Jag är nöjd och nästan lite förvånad över hur snabbt det har gått framåt. Från att inte springa något efter maraton, vara sjuk och bara gå lugna promenader, till att springa tvåsiffriga pass. Så där bara. Utan att det ens känns i kroppen. Pigga ben och bra flås.

På fredagen siktar jag på att igen springa ett längre pass. Jag har ju mitt mål som jag jobbar mot. Speciellt nu när jag bara kan springa två gånger i veckan, vill jag springa längre. Nästa vecka kan jag säkert springa fler pass igen och då kan jag ha större variation på passen. Kanske springa ett snabbare pass, typ intervaller? Inte bara tänka mängd. Fast det är rätt skönt att bara lunka på, inte tänka på tempo, utan istället fokusera på helheten. 1500 kilometer totalt för år 2024.

Jag ska blogga om resan, bara jag hinner. Imorgon ska jag tillbaka på jobb igen efter min semester, och då borde jag ha mer tid. Eller kanske inte mer tid, men bättre rutiner. Då är det kanske lättare att hitta tid till att blogga också. Jag tycker att de tre senaste veckorna bara har bestått av kalas, kalas och kalas. Förberedande inför kalas. Resa. Förbereda inför resa och tvätta efter resa. Fixa och trixa och planera och ha sig. Det ska väl inte precis bli skönt att fara tillbaka på jobb, men kanske nog skönt att komma tillbaka till rutiner. Sova, äta, träna, jobba. Inte bara kalas och dricka vin. Nu ska jag i alla fall skriva om mitt senaste träningspass.

Mitt senaste träningspass var nämligen ett långpass löpning till stugan. Som blev längre än jag tänkt mig och därför inte heller inte hade den bästa känslan. I vanlig ordning hade jag förberett mig dåligt. Att jag inte fortfarande har lärt mig. Jag måste äta mer om jag ska springa långt. Jag kan inte bara äta sallad och grillad majs till middag dagen innan och tro att jag orkar springa på det. Det finns hela skåpet fullt med gels och bars här hemma. Sportdryck och vätskeersättning. Jag har till och med köpt en vätskeväst. Ändå (!) äter jag inget innan, tar inget med mig och kommer typ fem kilometer innan magen kurrar.

Sam släppte av mig strax efter färjfästet i Nagu och jag skulle springa till stugan. Jag hade tänkt mig ungefär 15 kilometer. Jag har inte sprungit långt på länge. Eller länge och länge, men tre veckor. Efter tre kilometer var jag kissnödig, så såg ni nån längs med Skärgårdsvägen så var det jag 🙂 Efter fem kilometer var jag hungrig. Efter åtta vrålhungrig.

Totalt sprang jag nästan 19 kilometer. Jag är jättenöjd över distansen. Att jag orkade springa så långt efter flera veckors uppehåll med långpass. Fast i ärlighetens namn skulle jag inte ha sprungit så långt ifall jag inte var tvungen. Jag var liksom tvungen att springa ända till stugan. Annars hade jag nog slutat tidigare för jag var så trött och slut. Tom på energi helt enkelt.

Vad lärde vi oss förhoppningsvis av det här? Ät mer mat och ta med energi. Eller ladda ner Google Pay till klockan och vik av till Kyrkbyn.

Håll i det, kämpa. Det var mitt mantra på dagens långpass. Jag springer fortfarande enligt principen långsamt och med låg puls, men det börjar bli svårare och svårare att motivera mig till att fortsätta. Jag vill så gärna trycka på mer. Därför fick jag hela tiden idag påminna mig om att inte rusa, utan håll i det.

Jag har andra pass där jag får springa fortare. Både kortare pass där fokus är att springa fort och längre pass där jag kan springa fortare utan att bry mig om pulsen. Där fokus snarare är på att springa en längre sträcka. Halvhårt och halvlångt. På långpasset ska jag ännu i maj fokusera på att hålla pulsen lägre.

På det här sättet orkar jag springa mycket längre. Jag blir varken trött eller sliten av mina långpass, utan det känns som om jag kan fortsätta springa. Vilket är precis den känslan jag vill ha. Det är en bra boost för självförtroendet att veta att jag orkar springa långt. Jag vet att jag kommer att behöva träna upp fart och farttålighet så småningom, men jag vet också att jag har en bra grund att stå på.

Grund först, fart sedan. Lite så tänker jag. Inför tidigare maraton har jag försökt bygga grund och fart samtidigt. Eller jag har haft en sämre grund. Då har jag börjat springa långa långpass i mitten på maj, början på juni. Och samtidigt lagt in mer intervaller. Nu har jag redan i flera månader sprungit långpass på över femton kilometer. Det är kanske lättare sen när jag ska fokusera mer på fart. Eller så är det inte det, vad vet jag.

Men jag vet i alla fall att jag har en bra grund med långpassen nu. 18 kilometer idag igen. Utan problem!

Det satt hårt åt idag. Långpass var planen och det blev faktiskt över 20 kilometer, men det satt nog hårt åt. Helt och hållet mitt eget fel och egen idioti. Nu är jag där igen. Jag måste äta mer inför långpass och ha med mig mer energi. Idag hade jag slagit på stort och hade med mig två bitar dextrosol. Riktigt två hela bitar. Bra där Heidi. Jag kom ungefär tolv kilometer innan magen skrek av hunger. För att jag både hade slarvat igår och slarvat med frukosten. Eller inte direkt slarvat, men jag borde helt klart ha ätit mer. Inte ätit som normalt. Jag borde också definitivt haft mer energi med mig.

Hur dum får man liksom vara? Jag var ute i över tre timmar och tror att jag ska klara mig med två bitar dextrosol. Det är inte så konstigt att jag blir vrålhungrig och går tom. Skärpning! Jag ska skärpa mig, jag lovar. Det behövs bara ett sånt här pass och så lär jag mig. Blir påmind igen. Det går kanske bra på kortare långpass, inte för att mina tidigare långpass varit korta heller, men det går bra till en viss punkt. Jag tycker inte att jag haft problem när jag sprungit 16 kilometers långpass. Men idag blev det väggen.

Nu har jag ju inte ens skrivit om hur glad och stolt jag är över att jag sprang över 20 kilometer idag, jag har bara fokuserat på det sämre. För jag är glad och stolt över prestationen. Jag tycker ändå att kändes bra. Bortsett från hungern. Benen var pigga och flåset var med mig. Det var mest hungern och känslan av att gå tom som gjorde att löpningen gick sämre. Jag skulle verkligen ha behövt en pick me up. En kick.

Eller ja, jag skulle ju ha behövt göra bättre från början. Sen när jag är vrålhungrig och tom på energi, då hjälper inte en kick mer. Då är det redan för sent.

Det krävdes bara en ledig dag, sol och värme och jag fick äntligen till ett riktigt bra långpass. Inte för att de senaste långpassen jag sprungit varit dåliga, men det här var något extra. Planen var att steppa upp och komma till ett nytt kilometertal. Jag hade tänkt mig över sexton kilometer, men det kändes så bra att jag bara fortsatte att springa. Till slut blev det nästan 18,5 kilometer och det är jag supernöjd över.

Nu känns det som om jag tog ett steg framåt igen. Jag har nog aldrig sprungit så här långt, så här tidigt på året. När jag kollat på statistiken från förra året, då hade jag knappt sprungit tio kilometer i mars. I april var jag kanske uppe i femton kilometer. Det var först i mitten på maj som långpassen började bli långa långa. Nu har jag länge sprungit pass kring femton kilometer och idag då, 18,5.

Kanske all den lågpulsträning jag kämpat med under vintern har gjort något för formen? Att min uthållighet har blivit bättre och att jag därför nu orkar springa långt? För varje gång jag springer långt blir jag nästan förvånad över hur bra jag orkar. Hur jag inte blir trött eller sliten. Benen känns fortfarande lätta i slutet av passet. Jag har tryck i steget och är inte trött. Eller så beror det på att jag springer så mycket långsammare nu, att jag därför inte blir trött.

För långsamt springer jag, men jag är ändå supernöjd. För nu sprang jag 18,5 kilometer snabbare och med lägre puls, än vad jag sprang 8,5 kilometer på vintern. Något har ändå hänt. Om det sedan beror på vädret och en bra dagsform, eller om jag faktiskt har blivit bättre, det vet jag inte. Men idag, det var en bra dag.

Ibland stämmer det bara. Trots snömodd, snö och blåst, så stämmer det bara. Flow. Jag ville springa 15 kilometer innan april, men jag är tvungen att revidera mitt mål. Jag sprang nämligen 15 kilometer redan idag. När jag för tre veckor sedan sprang över 13 kilometer kändes det bra. Jag kände redan då att jag har 15 kilometer i kroppen. Då kändes det lätt att springa, trots att det var mitt längsta pass efter Tallinn maraton. Nu var det kanske inte lika lätt, men nu skyller jag på förhållandena.

Jag hade tänkt springa imorgon, men då har det lovats ännu sämre väder. Ännu mer snö och blåst. Därför valde jag att springa idag. Det snöade och var oplogade vägar,  men framåt kom jag. Mot slutet var jag lite trött i benen. Flåset är det inget fel på, men benen kändes tunga. Dels på grund av slirigt underlag och dels på grund av distansen. Dessutom var jag hungrig.

Eftersom jag egentligen hade tänkt springa först imorgon, hade jag inte förberett mig med att äta bra. I ärlighetens namn hade jag väl inte ens tänkt på det. Det är ändå länge sedan jag sprungit långpass regelbundet, jag har igen glömt bort att jag måste äta innan. Eller ens ha med mig något. Ifall jag fortsätter med att springa så här långa långpass, är jag tvungen att skärpa mig.

Jag kommer självklart att fortsätta. Jag tänker kanske inte öka så mycket på distansen varje vecka, utan mer upprätthålla rutinen. Femton kilometer är jättebra som utgångspunkt inför maratonträningen. Jag är ändå nästan lite förvånad över hur bra det känns. Jag tror nog att jag aldrig sprungit så här långt, så här tidigt på året. Det brukar vara först i mars, april som jag ökar på längden på passen. Sen när det blir vår.