Det är likadant varje år. Jag bestämmer mig för att bli snabb, springer mitt första intervallpass och det slutar i katastrof. Varför bestämmer jag mig alltid för att bli snabb på våren? Mitt i allt pollenhelvete och gatudamm. Jag som inte annars heller får luft nu, tycker att jag ska springa fort och riktigt anstränga mig. För att nästan vara tvungen att avbryta passet för att jag hyperventilerar och väser så mycket. Bra där Heidi! Smart tänkt som vanligt!

Planen var att springa korta, snabba intervaller. Tio gånger en minut, med en minuts vila. Även om jag just precis skrev att jag vill bli snabbare på längre distanser, tänker jag ändå att jag först måste börja med lite kortare intervaller. Eftersom jag inte sprungit intervaller eller snabbt sedan augusti förra året. Börja lugnt och försiktigt, väcka kroppen.

Idag gick det inte alls. Katastrof skulle jag beskriva det som. Jag kom inte upp i tempo överhuvudtaget. Det fanns inget tryck i benen och det kändes som om jag inte fick luft. Visst, jag sprang väl lite fortare på intervallerna än vad jag gör på vanliga distanspass, men jag tycker att jag borde kunna springa ännu fortare eftersom det bara var en minut. Det borde vara en större skillnad.

Så nej, det här var inte en bra början i projekt bli snabb igen. Sen borde jag säkert inte heller springa intervaller på den fjärde träningsdagen i rad. Ifall det ska vara mitt viktigaste pass i veckan, borde jag säkert springa det på piggare ben. Men ja ja, you live, you learn.