Jag har sprungit enligt konceptet låg puls sedan oktober. Sju månader ungefär. Det är dags för mig att sammanfatta och göra en utvärdering av min pulsträning. Hur har det varit? Har jag blivit bättre?

Utvärdering av min pulsträning

Jag har gett det några försök tidigare och aldrig egentligen sett någon förbättring. Det har varit frustrerande och jobbigt. Den här gången bestämde jag mig för att hålla i det och kämpa på. Vara strikt och lita på att det vänder. Hur gick det då?

Tja… Så där. Jag har kanske sett en förbättring, men det har inte varit så stora resultat som jag hade hoppats på. Speciellt med tanke på att jag ändå har hållit på med det här i över ett halvt år. Visst jag kan springa längre sträckor nu utan att pulsen rusar, men jag är fortfarande tvungen att gå. Pulsen är fortfarande just precis på gränsen hela tiden.

Jag har valt att följa Garmin och för mig går gränsen från zon 3 till zon 4 vid 146. Under det grön zon, men över det blir det tröskel och röd zon. Min puls har hela tiden varit kring 143. Springer jag ens lite för fort, går pulsen till 148 och högre och det är just det som varit den stora frustrationen.

Jag har aldrig hittat ett flow. Jag hade kanske önskat att pulsen legat på säg 136, då hade jag haft ett större spann. Så att jag inte hela tiden är tvungen att kolla på klockan och passa mig. För vandrar jag iväg i tankarna, springer jag för fort, och då blir pulsen för hög. Nu måste jag hela tiden hålla koll på klockan och jag kan inte springa som jag vill.

När jag kollar på andra som jag följer via Instagram (och ja jag vet att man inte ska jämföra sig, men ändå) som bara, åh idag sprang jag ett lätt pass i zon 2 med pulsen 121… Det är utopi för mig. Jag kan just och just springa att pulsen hålls i zon 3, lägre pulszon och då blir det gång för mig.

Jag hade nog hoppats på att jag skulle ha sett en större förändring. Att jag inte fortfarande också skulle vara tvungen att kämpa så mycket. Visst jag kan springa betydligt längre sträckor med pulsen under kontroll och den går ner om jag springer långsammare, men inte så mycket som jag hade önskat. Jag hade nog trott att jag skulle ha kommit längre.

En positiv sak med att springa med lägre puls i alla fall är att jag inte blivit trött och sliten efter mina pass. Jag har kunnat springa långa långpass på 20 kilometer och känt mig hur fräsch som helst efteråt. Garmin säger återhämtningstid 14 timmar. Jag har verkligen kunnat springa mycket och långt och det tror jag nog att beror på att jag inte sprungit fort. För jag märkte att direkt jag började springa snabbare pass med högre puls, då blev jag mer sliten i kroppen.

Nu är planen att ännu i maj under långpassen springa med lägre puls, men i övrigt får jag springa som jag vill. Med valfri puls och valfritt tempo. Jag har tröttnat på att hålla koll på pulsen, speciellt när jag inte sett så tydliga resultat som jag önskat.

Det är snart dags att utvärdera min pulsträning som jag kämpat med sedan förra hösten. Frustrationen är fortfarande hög, även om jag inte gett upp helt ännu. Jag har bestämt mig för att fortsätta springa med lägre puls på mina långpass ännu i maj, men under övriga pass är jag friare. Jag har redan börjat fuska. Eller inte kanske fuska direkt, men jag är inte lika strikt längre.

Nu låter jag pulsen gå upp högre innan jag är tvungen att gå. Jag har lite tröttnat på att springa enligt pulsen. Men nu är det väl typ vår och det var ungefär så länge jag hade tänkt hålla på med projektet. Jag tycker att jag gett det en ärlig chans, nu börjar det räcka. Nu orkar jag inte vara lika strikt längre.

Gårdagens pass kändes helt okej. Allt var liksom lagom. Lagom långt, lagom hårt. Inte speciellt ansträngande, men inte heller ett lugnt pass. Det var ungefär ett sådant pass som jag alltid sprang tidigare. Vad jag kallar för ett vanligt pass. Inte intervaller, inte långpass, men inte heller ett lugnt pass.

I april kan jag ännu springa den typen av pass, men sedan ska jag mer börja följa en plan. Springa intervaller på riktigt och ha en tydligare plan för min löpning. Det är klart att jag också kan springa vanliga pass, men de ska inte vara grunden i min träning mot maraton. Då vet jag att jag kommer att behöva andra pass också. Den typen av pass jag börjat springa redan nu. Längre långpass och snabbare pass.

Jag ska ännu fortsätta med min pulsträning när jag springer långpass, men det är nog väldigt frustrerande. Fortfarande. Ibland tycker jag att det går bättre, att det skett en förbättring, för att nästa gång inte fungera alls. Jag vet inte riktigt hur mycket jag kan lita på att klockan visar rätt.

Igår gick det bra fram till kanske åtta kilometer. Pulsen hölls stadigt kring under 140. Ibland var den lite högre, kanske 144, men den gick ner igen till 136. Jag kunde tassa på och allting kändes lätt. För att sedan plötsligt få problem. 147, 149, 152. Jag brukar låta pulsen gå till kanske 149 innan jag är tvungen att börja gå. För jag vet att genom att springa långsammare borde jag få ner pulsen från 149, men är den högre än det måste jag gå.

Fast pulsen gick aldrig ner. Den bara fortsatte att stiga. Fast jag typ stod stilla gick den bara uppåt. Så fel på klockan? För såå trött och andfådd kände jag mig inte som pulsen visade. Sista kilometern av rundan bestämde jag mig för att trycka på och springa några ruscher och då visade pulsen 151. Så nu går den inte upp sedan?! När jag står stilla visar pulsen 157, men när jag trycker på allt jag kan är den 151?

Därför är det frustrerande. Det är som om klockan visar pulsen med en fördröjning. När jag står stilla kan den visa 157, men sedan går den ner väldigt snabbt till 128. Och när jag springer fort hinner den inte reagera för jag springer en så kort sträcka.

I april och kanske maj ska jag ännu ge det en chans. Pulsträning på långpass, men under övriga pass kan jag strunta mer i pulsen. För egentligen är det ju inte pulsen som är det viktiga. Det har mer handlat om att springa lugnt och långt på långpassen. För att sedan orka springa snabbt när jag ska. Inte springa alla pass i samma tempo.

Hursomhelst. Jag sprang igen över 17 kilometer och det är alltid bra.

Det är kanske inte lika njutbart att springa just nu som det varit de senaste gångerna jag sprungit. Det är mycket roligare att springa i solsken och vårväder än att springa i grått och regn. Idag kunde jag åtminstone springa på delvist sopade gator. Snart är våren här. På riktigt.

Jag vet inte vad som har hänt med min löpning. Kanske det beror på skorna, eller så har jag blivit bättre, eller så är det en kombination av flera saker. För nu plötsligt kan jag springa längre sträckor med lägre puls, men ändå med högre fart. Idag sprang jag igen i tempon kring 8:10, med ungefär samma puls som jag haft hela vintern. Jag ser det som ett tecken på utveckling. Att pulsen hålls samma, men att tempot ökar. Som jag har kämpat med det här. Nästan så att jag varit nära att ge upp flera gånger.

Jag ska ännu fortsätta med min pulsträning under mars och april, men jag ska även börja lägga in lite ”snabbare pass”. Med det menar jag främst pass där jag får springa i valfri puls. Det behöver inte ens vara ett helt löppass, utan ett snabbare tempo mot slutet av rundan. Så att jag lite får känna fart i benen och så att det inte blir en lika stor chock sedan när jag faktiskt ska börja springa intervaller.

För snart är jag där. Det som jag längtat efter hela vintern. Snabbskor, bara ben, sopade gator, sol, värme och snabbare löpning. Får se sedan hur ivrig jag är när jag ska springa fort. Kanske jag önskar att springa lugna mysrundor sen i alla fall.

Jag kämpar vidare med min pulsträning, jag har inte gett upp ännu, men nog tusan att jag skulle vilja se resultat. Tydligare sådana. Jag tycker att jag kan springa längre sträckor i ett svep, utan att vara tvungen att gå. Men jag hade kanske hoppats att jag även skulle kunna springa lite fortare. Nu harvar jag mest på i samma tempo.

Jag blir så frustrerad. Det känns som ett så långvarigt projekt. Jag har inte gett upp, men jag skulle vilja se att det går åt rätt håll. Kanske det sedan plötsligt kommer ett stort hopp. Från 8:30 tempo, till 7:30. Just nu är det så isiga vägar att jag oberoende inte skulle springa mycket fortare än 7:00 tempo, men ändå. Frustrationen är hög.

Samtidigt läser jag en massa och kollar på Youtube om just pulsträning. Hur mycket långsammare man egentligen ska springa på sina lugna rundor, i jämförelse mot sin milfart. När jag kollar i min ”tabell”, springer jag ju rätt. Jag ska inte ens springa mycket fortare, även om jag kanske skulle kunna.

Men oj vad jag längtar efter vår. Snabbskor, bara vägar och att kunna trycka på igen i tempot. Jag vill liksom springa intervaller. När vi är på gymmet brukar crosstrainern vara den enda gången på veckan då jag inte ser på pulsen. Då öser jag på och blir flåsig och svettig.

Jag ska fortsätta med pulsträningen ännu under mars och kanske april. Det beror lite på vädret. Åtminstone i mars. Sedan tror jag nog att jag skippar det och börjar maratonträningen. Lägga inte intervaller och snabbare pass. Vanliga distanspass utan att bry sig om pulsen. Långpassen kan ännu i mars april vara lugna, men senast i sommar måste jag börja öka tempot på dem också. Och då stiger ju pulsen.

Jag kämpar på med att få pulsen under kontroll när jag springer fortfarande, men jag ser kanske små framsteg. Kanske. Det känns ännu för tidigt för att säga. Jag har inte följt med statistiken så noga. Kollat vilken fart jag sprungit i och i vilken puls. Eller pulsen har jag ju koll på, jag vet snarare inte om jag blivit snabbare. Alltså om jag kan springa snabbare, men fortfarande utan att pulsen stiger. Det är lite det som är poängen. Det är så jag kommer att mäta framgång. Jag vill kunna springa fortare, men fortfarande med låg puls.

Just nu går det så där. Jag vet inte riktigt om jag vågar lita på klockan nu när det är så kallt och jag mäter pulsen via handleden. Oftast har jag klockan ovanpå kläderna, men ibland under. Den mäter kanske inte alltid helt korrekt och med fördröjning. Själva löpningen känns i alla fall bra. Jag tycker att jag kan springa längre sträckor med pulsen under kontroll, men jag vet som sagt inte om det beror på att klockan mäter fel, eller om jag faktiskt blivit bättre.

Då när jag senast försökte mig på pulsträning då hade jag som gräns 150. Ifall pulsen gick över det, då var jag tvungen att gå. Ifall jag hade haft det som gräns nu också, då hade jag nog nästan kunnat springa hela tiden. Nu utgår jag från Garmins pulszoner enligt min ålder. Då är gränsen 145.

Jag vill springa längre sträckor för att få ut mer av det. Den huvudsakliga orsaken till varför jag ger det en chans är för att jag ska bli uthålligare. Bli bättre på maraton. Kunna springa längre utan att bli tokslut. Orka mata på. Och tja, då måste jag nog (så småningom) börja springa längre sträckor än åtta kilometer.

Det var inte precis igår som jag senast sprang ett tvåsiffrigt pass. Det är första gången sedan mitt maraton i september som jag sprang över tio kilometer. Snabbt förskjuts gränsen, det är nästan konstigt egentligen. Då när jag tränade inför maraton var tio kilometer ett kort pass, nu räknar jag det nästan som långpass. Speciellt med tanke på hur länge det tar för mig att springa tio kilometer just nu med min pulsträning.

Idag var det underbart höstväder. Sol, klarblå himmel och ingen blåst. Som gjort för ett långpass. Jag ville springa ett tvåsiffrigt pass. Lite för att bevisa för mig själv att jag klarar av det ännu och lite nog också för att det var så fint väder. För en gångs skull hade jag tid.

Löpningen kändes okej. Ifall jag inte fokuserade så mycket på pulsen, skulle jag väl klassa det som bra, men nu när pulsen är i fokus blir det bara okej. För jösses vad det fortfarande är svårt att hålla pulsen nere. Jag vet att jag bara sprungit på det här sättet i två tre veckor nu, men ännu ser jag inte några stora framsteg.

Ibland känns det bättre och ibland sämre. Jag hittar inget flow. Jag måste konstant kolla på klockan. Ser jag inte på den, blir pulsen nästan genast för hög. Jag måste hela tiden tänka på det, det kommer inte automatiskt ännu. Vandrar jag iväg i tankarna, springer jag fortare och då rusar pulsen. När jag skriver rusar, menar jag att den stiger till 153. Det är ju inte egentligen högt, men tillräckligt högt för att Garmin ska tycka att det blir tröskelträning, zon 4. Min gräns enligt Garmin går på 146, under det försöker jag hålla pulsen.

Jag får helt enkelt kämpa vidare om jag vill se resultat.

För någon vecka sedan skrev jag om ett avsnitt från Maratonpoddens Fråga experterna som var som om jag skrivit frågan. I den här veckans avsnitt av Träningspodden var det igen riktat åt mig. Vad pratade de om? Lågpulsträning. Eller snarare pulsträning kanske, men i alla fall. Så mycket nyttig information, så mycket som jag också själv kommit fram till och så mycket liknande tankar.

Att det är jobbigt att springa långsamt och hålla pulsen nere, för egentligen kan jag ju springa fortare. Att man (jag) måste gå mellan varven för annars blir pulsen för hög. Jag vill helst springa så att ingen ser, för det är jobbigt att gå, (som om nån ens bryr sig), eller så dras jag med i andras tempo. Men kanske framförallt orsaken till varför jag gör det här. För att jag sen när jag väl ska springa fort, orkar jag springa fort, för att jag springer de långsamma passen lugnt. Inte allt i ett och samma tempo.

Idag gick det igen lite bättre att springa. Det verkar som om varannan gång går bättre och varannan sämre. Idag kunde jag igen springa längre sträckor utan att stanna och gå. Med längre menar jag kanske, äsch jag vet inte, ett par hundra meter? Mer än fyra steg i alla fall. Så att det kändes att jag sprang. När jag kollar på Garmin sa den ändå 53 minuter löpning och 18 minuter gång. På måndagen när det kändes sämre var det  36 minuter löpning och 10 minuter gång. Då gick jag procentuellt sett mer.

Äsch, vad jag svamlar. Men sen igen så skriver jag mest för mig själv. Det är kul att kolla tillbaka på gamla inlägg och se hur det kändes då.

Jag gissade ju tyvärr rätt när jag skrev att det var för tidigt för att kalla det för framsteg ännu, men jag fortsätter att kämpa. Igår var igen ett betydligt sämre löppass med lågpulsträningen. Det gick inte alls. Jag var hela tiden tvungen att pausa och gå. Vilket bara resulterade i att jag frös. Ifall jag ska fortsätta springa på det här sättet även på vintern, vilket jag nog ska, är jag tvungen att sätta på mig mer kläder. Jag får för kallt annars, när jag går så mycket.

Det började så bra igår. Jag tänkte redan att yes, jag har blivit bättre. Pulsen hölls stadigt kring 140. Ibland var den lite för hög, men ifall jag saktade ner på tempot, sjönk också pulsen. Jag kunde ändå fortsätta springa. I ungefär två kilometer fungerade det. Sen bara 146, 148, 152, 157… Va fan. Gå, gå, gå och gå lite till ännu.

Jag minns hur frustrerad jag har känt mig när jag har försökt mig på pulsträning tidigare. Att ibland går det sämre, ibland bättre och ibland inte alls. Jag har aldrig gjort det tillräckligt länge för att se ordentliga resultat. Jag har alltid gett upp för tidigt. Den här gången ska jag verkligen ge det en chans.

Jag tänker att jag ändå inte kommer att börja springa intervaller, snabbare pass och långa långpass förrän typ april nästa år. (Långa långpass kan jag väl i och för sig springa nu också, det kommer bara att ta sju timmar med tanke på den fart jag håller 🙂 ) Sen när det blir vår. Det är då jag brukar börja min maratonträning. Dit är det nästan sex månader. På den tiden måste jag väl ändå märka av resultat? Om jag fortsätter att kämpa. Sen borde jag åtminstone vara väldigt pepp på att springa fort. När jag harvat på i ett halvt år.