Tallinn maraton 2023, den långa versionen. Varsågoda.

Tallinn maraton 2023 race report

Jag hade varit förvånansvärt lugn hela veckan. Redo, ivrig, men inte speciellt nervös. Inte ens när jag hämtade ut nummerlappen på lördagen blev jag nervös. Jag kände mig redo. Jag sov bra natten innan loppet och vaknade utvilad. Starten var klockan nio på morgonen. Den här gången blev det en mycket stressig start. Jag skyller på hotellfrukosten.

Hotellfrukosten öppnade först 7:30 och det blev stressigt. Jag hade gjort i ordning allt innan frukosten, jag bara väntade att den skulle öppna. Kläderna på, håret fixat, plockat fram allting. Snabb, snabb frukost för att sen förhoppningsvis smälta maten och hinna på toa. Borsta tänderna och vamos.

Som tur var det inte långt från hotellet till starten, men det blev ändå bråttom. Jag försökte värma upp, jogga lite, men insåg att jag inte skulle hinna eftersom bajamajaköerna var jättelånga. Jag hann precis besöka en innan det blev dags att ta sig till starten. Med tre minuters marginal var jag i startfållan. Sam tog en snabb bild, som jag inte ens hann publicera, och så gick starten. Poff och vi var iväg.

Planen var att starta lugnt och behärskat i 7:20 tempo ish, för att sedan öka. Ett maraton är långt och det ska kännas lätt i början. Jag vet att det blir jobbigt mot slutet. Jag försökte tänka positivt när folk rusade förbi mig. Vi ses vid trettio kilometer.

Allting kändes enkelt i början och det var en helt annan känsla mot förra året. Då funderade jag på att bryta för första gången vid tio kilometer. Nu tickade kilometerna på och allting kändes bra i kroppen. Inte ont nånstans, pigga ben och bra flås. Jag höll mitt planerade tempo och kunde öka. Jag lunkade på i ett tempo för under fem timmar. I något skede var 5:00 timmars ballongerna/gruppen i fatt mig och jag sprang tillsammans med dem ett tag. Sedan tappade jag dem.

Det kändes lätt fram till kanske 25 kilometer, men sen blev det jobbigt. Det var en varm och solig dag och det påverkade nog mig. Jag hade vätskebrist och krampkänningar. Jag var tvungen att gå. Och börjar man gå, är det svårt att börja springa igen…

Jag längtade efter vätskekontrollerna. Vatten, ge mig vatten. Sportdryck. Jag vill ha salt. Hallucinerade om chips och hade socker ut genom öronen. Jag som är en godisråtta av rang ville inte alls ha av mina egna godis som jag hade med mig som energi. Visste att jag var tvungen att få i mig något och tog av gelsen som man fick längs med banan, men fy fan.

Jag gick och sprang om vartannat och försökte pressa mig, men det fanns liksom inget. Benen gjorde ont och protesterade. På något sätt kom jag framåt. När jag kollar på mina kilometertider har jag hållit bra fart. Det är först vid slutet som det kommer en klar dipp. Jag sprang förbi folk mot slutet, just dem som rusade förbi mig i starten. Den här gången hade jag både löpare framför mig och bakom mig. Det var inte som ifjol, när jag kände mig sist. Nu var jag inte ens närapå sist.

Jag kollade på klockan under loppet och visste att jag hade chanser till under fem timmar, men sakta, men säkert minskade chanserna. Jag tappade för varje kilometer. Den officiella tiden var 5:15:20. Det är jag nöjd över i de förhållandena. Visst hade jag varit gladare för en tid på 5:10 eller 5:14:59, men hyfsat nöjd i alla fall.

Jag nådde mitt silvermål. Jag hade kul längs med vägen och hade en betydligt bättre känsla än förra året. Förra året gick jag redan vid typ 18 kilometer och bara önskade att det skulle ta slut. Nu kunde jag ändå pinna på fram till kanske 32 kilometer innan värmen tog över. Med andra ord dubbelt så långt.

Eftersom ett maraton är jättelångt, kommer det även en del två av race report. Mer om mina egna tankar och reflektioner om loppet.

Paavo Nurmi 10 kilometer, loppet jag inte trodde jag skulle kunna springa. Som jag för drygt en vecka sedan inte ens anmält mig till. Anmälan kom plötsligt och oväntat och jag har inte tränat för att springa snabbt på milen. Ändå fanns det en förhoppning om att göra en bra tid eftersom mina träningspass gått bra den senaste tiden. Målet med loppet var att utmana mig själv och pressa tempot. Springa snabbare än jag gör själv på träning. Jag ville se det som ett bra fartpass inför maraton.

Jag hämtade ut nummerlappen igår, så att det inte skulle bli stressigt idag. Den här gången startade vi hemifrån i god tid, inte som förra året på maraton när stressen var hög från starten. Nu var vi vid startplatsen kanske 45 minuter innan start. Jag kunde värma upp i lugn och ro. Ladda mentalt, ta in stämningen, fota. Värma upp förresten. Varför är det alltid värmebölja när jag ska springa lopp? Jag hade varmt innan starten ens gått och jag försökte vara i skuggan så mycket som möjligt. Jag borde ju ha vant mig med den sommaren vi haft, men det är en sak att morgonjogga i lugnt tempo och en annat att springa i maxfart. Mitt på dagen, i solgasset.

Maraton och halvmaraton startade klockan 12 och tjugo minuter senare var det dags för 10 kilometer. Man får ställa sig var man vill i startledet på basen av hur man tror att man ska springa. Jag trodde att jag ställt mig i mitten, men tydligen var jag ungefär längst bak. Bland med barnvagnar, de som stavgår och de som går redan från starten. Men det var inte trångt i alla fall 🙂 Starten går och jag springer på i eget tempo. Första kilometern och mellantiden dyker upp, 6:45. Pressa var det ju. Öka nu!

Paavo Nurmi 10 kilometers rutten går bara inne i centrum av Åbo. Halvmaraton och maraton viker ut till Runsala, men 10 kilometer springs inne i stan. Inte en backe i sikte, utan breda fina asfalterade vägar. Perfekt ifall man vill springa fort. Det ville jag och jag ökade för varje kilometer. Sprang om folk till höger och vänster och hade kul längs med vägen. Fast jag hade mest kul för mig själv. Var fanns allt folk? Publiken? Stämningen? Tidigare har jag alltid tyckt att det är kul att springa på Paavo Nurmi. Det är alltid en massa folk ute och hejar. Det är feststämning. Det är musik, dans, cheerleaders… Party. Nu var det mest löpare och funktionärer.

Kilometerna tickade på och jag höll ett bra tempo. 5:50, 5:30, 5:20. Det kändes bra i kroppen. Det gjorde inte ont någonstans, magen protesterade inte, benen var pigga och pannbenet starkt. Jag kunde pressa mig själv och ha en bra känsla. Jag kom in i ett bra flow och plötsligt var jag redan vid åtta kilometer. Hur gick det till? Är det roliga snart slut? Samtidigt var jag väldigt glad över att snart vara i mål. Jag hade varmt och det kändes som om huvudet kokade. Jag sprang med solglasögon, men borde kanske ha haft en keps. Eller hällt vatten på mig vid vätskestationerna.

Tiden då? 1:00:20 visar den officiella och 59:02 är det som jag faktiskt sprang på. Från att jag korsat starten och min tid börjar räknas. Inte från startskottet. Jag är liiite besviken på tiden. Det hade varit kul att springa under timmen, och det gjorde jag ju också, men tja. Det som står på diplomet. Jag stod tydligen väldigt långt bak i startledet. MEN! Jag är väldigt nöjd med loppet i sin helhet. Jag fick precis till det fartpass jag var ute efter. Jag sprang på 5:10 som snabbast och de flesta kilometer gick klart under 6:00 tempo. Det kändes bra i kroppen hela vägen och efteråt var jag hur pigg som helst.

Är jag redo för maraton då? Nja, men närmare i alla fall. Självförtroendet är på topp efter dagens bra löpning.

0

Idag var det dags för Tallinn halvmaraton. Jag har inte sprungit halvmaraton sedan förra sommaren (2016)på Paavo Nurmi och då gick det rent ut sagt åt skogen. Då blev det personsämsta för min del och jag har varit nervös för att springa halvmaraton sedan dess. Jag har inte skrivit ut om mina målsättningar för årets halvmaraton här på bloggen, främst för att jag har varit nervös för att inte uppnå dem. Tänk om jag springer ännu sämre a.k.a långsammare än i fjol. Jag vill ju liksom bli bättre…

Förutsättningarna för årets halvmaraton var inte direkt de bästa. Jag har varit så fokuserad på att klara av årets stora mål, mitt maraton tidigare i sommar, att jag inte tänkt på fart. Fokus har legat på grundträning och på mängd. Bygga upp kroppen för att klara av att springa långt och inte springa snabbt. När det sedan var dags att lägga om träningen för halvmaraton insåg jag ganska snabbt att det inte kommer att bli några rekordtider i år. Jag var inte tillräckligt snabb och frågan blev snarare ifall jag ens skulle klara av att slå förra årets tid?

Vi anlände till Tallinn redan igår och hämtade ut min nummerlapp i god tid Samtidigt pågick 10 kilometers loppet och jag som tyckte att jag inte var nervös, kände genast av pirret när vi kom till startområdet. Imorgon skulle det vara min tur att springa och peppen var så där. Egentligen var jag inte speciellt sugen på att springa… Jag undrade mest varför jag utsätter mig för sånt här 🙂

Starten för halvmaraton skulle gå klockan tolv. Klockan elva låg jag ännu i sängen på hotellrummet och var inte det minsta sugen på att springa. Jag ville bara ställa in och sova och typ fara och shoppa i stället. Jag var inte direkt nervös mer, utan mest bara väldigt o-sugen på att springa. Bestämde mig i alla fall för att springa (förstås) och begav mig till startområdet. Nästan genast utanför hotellet stod första hejarklacken och hejade på de som startat i maraton tre timmar tidigare och redan då ändrade min åsikt. Klart att jag skulle springa. Lopp är kul ju!

Vid startområdet värmde jag upp en stund, besökte bajamajan, tog lite bilder och ställde mig sedan i startfållan. Pirret och suget på att springa började infinna sig och mitt i allt, pang! Där gick starten! Jag hade ställt mig bra i ledet och kom snabbt in i min egen rytm. Utan att ens inse det, hade jag ställt mig bredvid 2:15 ballongen i starten Bra, dem hänger jag på tänkte jag. Det höll i kanske en kilometer och sedan var de långt förbi mig. Fan, tänkte jag, där rök den tiden.

Jag gillar att springa i Tallinn. Det är alltid bra stämning, det är mycket publik och mycket folk som hejar. Jag bestämde mig för att njuta och för att strunta i tiden. Ta in stämningen, omgivningen och se det som en sightseeing tour. Känns det bra, kan jag försöka öka och få en bättre tid, men inte stressa något.

Kroppen kändes bra och slutar aldrig att förvåna mig. Med tanke på hur osugen jag var på att springa innan, så svarade kroppen bra. Vid 10 kilometer var jag fatt 2:15 ballongen och benen var lätta. Jag tänkte att jag springer med dem en stund, men kände att benen ville springa fortare. Jag bestämde mig för att springa förbi och springa i egen takt. Jag hade som mål att komma under 2:10, men allt under 2:15 var bra.

Publiken i Tallinn är verkligen fantastiskt. Det är musik, det är hejarop, det är party. Det är sån stämning alltså! Varje gång jag sprang förbi någon punkt med underhållning blev benen extra lätta. Jag fick gåshud över hela kroppen. Gillar speciellt när namnet och landet står på nummerlappen och folk skriker ditt namn. Inte kan man sakta ner nu, öka! Orka ända in i mål.

Benen kändes lätta ända till 18 kilometer, men sedan fick jag världens håll och var tvungen att gå några meter. När jag gick märkte jag att jag kanske inte var så pigg som jag trodde. Det började göra ont än här än där… Kom igen nu, orka hela vägen. Jag kollade på klockan och insåg att tiden skulle bli bra ifall ja höll hela vägen. Jag sprang förbi några och fick ny energi av det. Bara tre kilometer kvar, kom igen nu!

Vid målgång var det en seg liten backe, sista svängen in mot målrakan och så slutspurten kvar. Spurtade förbi några typer på målrakan och sprang i mål på 2:12:17. Väldigt nöjd med tiden och en bra känsla genom hela loppet. Helt annorlunda än i fjol då jag kom i mål på 2:15 nånting och hade mest ont överallt. Nu var jag glad och nöjd och visste samtidigt att det var det bästa jag kunnat åstadkomma idag. Det fanns inte rum för förbättring någonstans, utan det här var en maxprestation med de förutsättningar jag hade.

 0

Igår sprang jag mitt fjärde halvmaraton någonsin och det blev ingen trevlig upplevelse. Förutsättningarna var inte på min sida och det var helt enkelt inte min dag. Jag plus värme är inte en bra kombination nämligen. Det hade lovats 25 grader, det var 28 och det kändes minsann. Jag hade så varmt och var överhettad och led av vätskebrist. Jag försökte trycka i mig så mycket vatten och sportdryck som det bara gick, men det hjälpte föga.

Starten gick klockan tolv och i år hade rutten ändrats lite, så att vi skulle springa längre i stan. Det var nämligen 25 års jubileum för Paavo Nurmi maraton och tanken var att det skulle finnas mer publik och hejarklack längs med vägen nu när vi sprang i centrum av Åbo.

Första tre-fyra kilometern njöt jag av stämningen och hejaropen och allt kändes roligt. Det var massor av publik och det var kul att springa. Vid fem kilometer så viker rutten av mot Runsala och här minskar publiken markant. Det är fortfarande kul att springa och jag känner mig stark. Jag håller en snittfart på 6:20 ungefär. Ingen fara på taket, jag brukar starta långsamt och sedan öka mot slutet och kunna springa förbi många.

Vid tio kilometer ungefär så vänder vi och springer samma väg tillbaka. Eller inte exakt samma väg, men tillbaka mot centrum i alla fall. Vätskekontrollerna kommer med kanske två-tre kilometers mellanrum och vid varje kontroll tar jag en mugg sportdryck och en mugg vatten. Jag dricker lite sportdryck och lite vatten och häller resterande mängden vatten över huvudet. Det är så förbaskat varmt och det känns som om jag kokar. Jag märker att jag har saltbrist eftersom jag börjar frysa (!) så fort jag stannar och går lite vid vätskestationen. Frysa vid 28 grader!

Jag är inte den enda som påverkas av värmen tyvärr. Jag vet inte hur många gånger jag såg löpare som kollapsat vid banan, hur många gånger jag såg ambulansen eller hur många gånger det behövdes första hjälpen. Usch 🙁

Femton kilometer passeras och nu är det ”bara” att springa genom stan igen och sedan mot målet. Målet är längs med Aura å, vid finska teatern. Så vid kanske 18 kilometer så ser man målet, problemet är bara att jag fortfarande är på fel sida om ån. Det är mentalt jobbigt att se målet och höra speakern, men veta att jag fortfarande har en bit kvar att springa längs med ån, så över bron och sedan först upploppet.

En löpare frågar mig om det är Aura bron vi ska över. Jag bara ööhh… jag vet inte. Eller rättare sagt jag minns inte, min hjärna är mos. Visst var det Aura bro vi sprang över, nu var det bara målrakan kvar. Jag fick till en yttepytte spurt mot slutet och sprang förbi några löpare.

Tiden då? Personsämsta för min del, 2:15:27. Inte riktigt vad jag hade hoppats på… Jag hittar min sambo och vi går mot matutdelningen. Jag gnäller för honom hur tungt det var och trycker i mig några gurkor. Så frågar jag sambon ifall vi ska gå på medeltidsmarknaden då. Han bara? Just var du ju helt död och nu ska vi gå på marknad? Det är konstigt hur snabbt jag glömmer hur jobbigt det var… Och jo då, vi gick på marknad… 🙂

 0