Idag var dagen då jag skulle springa 10 km och tanken och förhoppningen var ett nytt PB. Jag var taggad och redo och inte speciellt nervös egentligen. Jag hade lagt på mitt pulsband och klocka redan hemma och i bilen mot Masku när jag kollade pulsen visade den 49. Inga nerver ännu alltså.

Direkt när vi kom till startplatsen och jag såg alla andra löpare så steg nog pulsen lite och pirret började komma. Jag gick och hämtade ut min nummerlapp och ställde mig i kön till toaletten. Det var ännu kanske 45 minuter till start, men jag ville hinna gå på toa direkt och inte vänta till sista stund.

Jag värmde upp innan starten och allt kändes bra i kroppen. Det var varmt och soligt och härligt väder egentligen. Tyvärr inte det bästa springvädret, inte för mig i alla fall. Värmen skulle sedan komma spela en stor roll under loppet.

Klockan 13 gick starten och alla rusade iväg. Direkt vid starten var det en lång nerförsbacke så det rullade på bra. Det visade sig senare att även målgång skulle gå vid samma backe, denna gång uppför.

Jag tyckte att jag kom in i en bra rytm direkt från start och hade bra mellantider. Första vätskekontrollen kom vid tre kilometer och redan här kände jag hur törstig jag var och hur varmt jag hade. Jag drack några klunkar vatten i farten och sprang vidare. Här såg ännu allting ljust ut med tanke på nytt rekord. Mitt rekord på milen är 57:01 och vid fyra kilometers kontrollen höll jag fart på 5:45.

Helt enligt planen fortfarande, jag hade som plan att springa fem kilometer på 28 minuter ungefär och sedan öka på mot slutet. Vid fem kilometer började jag känna att det kommer att bli svårt att nå mitt guldmål, under 55 minuter, men hoppet om nytt PB fanns fortfarande.

Vi sprang hela tiden längs med riksväg 8 och det var gassande sol hela vägen. Inte ett moln i sikte, eller nån skugga överhuvudtaget. Sakta, men säkert började jag känna att det nog inte skulle bli nytt rekord idag. Nu var det bara en kamp att ta sig i mål.

Jag hade så varmt och det var så kämpigt efter sju kilometer. Jag gick i två uppförsbackar för att lite försöka spara energi. Jag var helt tom och fullständigt urlakad. Det fanns ingen kraft i benen idag. Och när kroppen sviker, så gjorde även pannbenet det. Vid kilometer åtta blev medeltempo 6:35, inte enligt mina planer direkt. Här hade jag tänkt att jag skulle ha sprungit på dryga minuten snabbare tider…

Kilometer nio passerades och här någonstans var det någon som skrek åt mig, kämpa ännu, du kan ta under timmen. Så var det ännu den där uppförsbacken kvar… Jag kämpade för allt jag hade och kom i mål på tiden 59:47. Jag är inte ens besviken över tiden, även om jag inte nådde nåt av mina målsättningar.

Det var så tungt och jobbigt idag. Jag påverkades helt klart av värmen. Det jag främst tar med mig från loppet är att även om det är tungt och kämpigt, så kan jag ändå springa under timmen. Det var ett mål som jag kämpade länge med då när jag började springa, och nu går det trots en dålig dag. Så jag är ju i bättre form än tidigare, även om kanske tiden inte visar det idag.

Igår sprang jag säsongens sista lopp, det blev ett millopp som fick avsluta säsongen. Jag hade som förhoppning att springa under 55 minuter, men visste att det skulle bli svårt. Under mina träningspass inför har jag hållit snittfart på 5:50 i bästa fall, så att pressa mig ner under 5:30 var nog önsketänkande.

Uppladdningen inför loppet var inte den bästa. Jag hade jobbat sju dagar i rad, så även om det blev träningsmässigt en vilovecka, så var benen kanske inte så pigga som det kunde ha varit. På lördagsmorgonen var springsuget ungefär noll. Jag hade ingen lust att springa överhuvudtaget, magen var orolig och huvudet var trött. Jag ville bara fortsätta sova när väckarklockan ringde. Steg iaf upp, åt frukost och så begav vi oss till startplatsen.

Starten skulle gå 10:35 och ännu klockan 10 hade jag ingen springlust. Jag tänkte att den säkert skulle komma när jag kom till startplatsen, med stämningen och förberedelser och allt det där, men nä. Tänkte att jag springer iaf och så blir det var det blir. Jag hade gett upp tanken om rekordtider och ville mest bara hem och sova.

Starten gick och jag började springa. Jag hamnade bakom ett gäng som inte alls sprang i min takt. Vid första kilometertiden så var farten 6:20. Oj oj, härifrån blir det inga rekordtider. Jag måste förbi, öka öka farten. Jag vet ju att det alltid går trögt i starten och att det sedan brukar jämna ut sig att man får mera utrymme att springa i egen takt, men ändå blir jag stressad…

Vid tre kilometersmarkeringen så höll jag redan snittfart på 6:00 ungefär, så jag tänkte att det här går ju bra. Benen kändes hyfsat lätta och springsuget började infinna sig. Bara sju kilometer kvar då, kämpa, pressa, öka…

Förutom tio kilometer så springs det även halv- och helmaraton. Starten för halvmaraton hade gått 10:45 och nånstans vid fyra kilometer så kommer ledaren för halvmaraton förbi mig. Så där och då kände jag mig långsam igen. Hur kan nån vara så snabb? Vid fyra kilometer var sista gången jag hade nån mellantid, efter det började telefonen strula så efter det visste jag inte längre hur jag låg till.

Foto: Tomi Junnila

Beslöt mig bara för att strunta i det och springa på i en sån takt att det känns bra. Jag har ingen aning om vad jag sprang i för fart, allting kändes ändå bra och jag hade ganska pigga ben. Banan är inte det minsta kuperad så försökte pinna på. Jag sprang ensam nästan hela loppet. Jag hade förstås människor både bakom och framför mig, men jag sprang inte i en klunga. Vid 9 kilometersmarkeringen såg jag två personer framför mig och bestämde mig att dem tar jag. Jag ska förbi! Jag kom förbi dem båda, men den ena jäkeln sprang förbi mig just på målrakan sedan. Så irriterande!

Jag sprang i mål på tiden 57:03, fyra sekunder från nytt PB. Liite surt känns det nog, även om jag idag redan är nöjd med tiden. Med tanke på att springsuget var noll och att mina träningspass gått i långsammare fart är jag ändå nöjd över att jag kunde pressa mig till nästan rekord. Det är min andra bästa tid nånsin och ett millopp är alltid ett millopp.

Detta kommer med största sannolikhet bli ett väldigt långt inlägg, så jag varnar redan nu för mycket text. På lördagen den 12.9 så startade vi vår resa mot Tallinn, Estland. Båten skulle gå klockan tio från Helsingfors, men man skulle vara på plats senast en timme innan avgång. Så det betydde väckning redan halv sex på lördagsmorgon. Jag var ännu väldigt lugn och hade inte en tanke på att jag skulle springa halvmaraton nästa dag. Jag hade inte så höga förväntningar eftersom min uppladdning inte varit den bästa. Jag var förkyld för någon vecka sedan och hade funderat på att byta distans till tio kilometer och skippa halvmaratondistansen. Så det kanske även bidrog till att jag kände mig lugnare än jag brukar inför lopp.

Vi kom iaf smidigt till Tallinn, hittade enkelt till vårt hotell och kunde checka in. Vi slappade en stund på hotellet och for sedan till expon och startområdet där man kunde hämta ut nummerlappen. Samtidigt ordnades det children’s run och youth run. Så vi kollade på det en stund och hejade. Alla barn var jätteduktiga och kämpade på och verkade ha skoj. Så det sporrade även mig och jag ville bara springa NU.

Lördagskvällen var sedan lugn. Vi stannade mest på hotellrummet och jag försökte att inte bli för nervös. Jag gick och la mig tidigt och sov som en stock. Den tidiga väckningen gjorde förstås sitt, men jag var fortfarande väldigt lugn. Mycket lugnare än jag brukar vara inför lopp.

På söndagen var det sedan dags för mig att springa. Jag brukar inte ha nå problem med att äta frukost inför lopp så jag åt med god aptit från hotellfrukosten. Starten skulle gå klockan tolv och ungefär elva så begav vi oss mot startområdet. Starten för maraton hade gått nio och ungefär samtidigt så vi kom till starten så kom vinnaren av maraton i mål. Jösses så vissa är snabba alltså! Nu minns jag inte tiden exakt, men typ 2:15.

Jag försökte värma upp lite på området, besökte bajamajan och plötsligt ropar speakern att de som ska springa halvmaraton kan börja bege sig till startfållorna. Nu började jag nog bli lite nervös. Jag skulle starta i grupp två. Jag ställde mig längst bak i gruppen, för jag ville inte dras med i den farten. Den planen fungerade inte alls. Startskottet går och jag pinnar på. Det känns inte alls nå fort, men vid första kilometertiden så påstår runkeeper 5:35. Oops! Inte bra, det är inte alls min öppningsfart, det är överhuvudtaget inte alls min fart. Jag brukar springa i 5:50-6:20. Så jag försöker medvetet sakta ner, vet med mig själv att det aldrig kommer att hålla annars.

Det positiva med att starta så långt fram är iaf att det inte är speciellt trångt vid starten. Jag kommer enkelt in i min egen rytm och behöver inte sicksacka mig fram. Efter ca 3 kilometer har jag kommit till en snittfart på 6:00. Det känns behagligt och den farten tänkte jag försöka hålla och sedan öka mot slutet. Överallt längs med rutten är det mycket folk som hejar och olika sportföreningar har ställt upp med hejarklackar, musik, icepower stationer. Det delas ut geler förutom då vanligt vatten och sportdryck vid stationerna. Jag vågar inte ta nån, min mage brukar inte vara så förtjust vid gel. Jag dricker en klunk sportdryck och en klunk vatten och häller resten av vattnet över huvudet. Det var nämligen varmt.

Vändpunkten kommer strax efter tio kilometer och allting känns fortfarande väldigt lätt. Innan loppet var jag lite osäker över hur jag skulle orka genom hela loppet, ifall jag skulle orka springa hela vägen. Jag hade inte sprungit ett ordentligt långpass på flera veckor och med förkylning nära innan loppet så var jag osäker på min form. Så jag väntar hela tiden på att det ska bli tungt. Strax efter vändpunkten börjar även min telefon att strula (igen). Den har svårt att hitta satelliter så den tycker plötsligt att jag har sprungit elva kilometer fast jag just passerade tio. Det då med den följden att min snittfart blir åt skogen. Plötsligt ligger jag på medelfarter kring 5:00. Så nu blir det svårt för mig att räkna ut vad jag borde springa på ifall jag vill ha en viss sluttid. Och jag är dålig på att springa på känsla. Eller alltså veta hur snabbt jag faktiskt springer, som i starten då…

Vid 14 kilometer vet jag att jag kommer att klara av det. Jag känner mig fortfarande väldigt pigg i benen och bestämmer mig för att försöka öka. Jag börjar springa om folk och det är alltid skoj. Säkert springer lika många om mig, men det märker jag inte ens. Jag har bara skoj och tänker bara på hur kul det är att springa. Varför funderade jag ens på att byta till tio kilometer?! Öka farten nu bara, snart i mål. Bara fem kilometer kvar, det klarar du!

Vid 18 (?) kilometer viker rutten in i gamla stan. Gamla stan betyder kullersten och det tyckte min ben inte alls om. Nu var det inte så pigga längre. Dessutom så är det konstigt hur hjärnan fungerar när man är trött. Jag kunde inte räkna ut hur många kilometer jag hade kvar. Om skylten visar 18, betyder det då att jag har 3 kilometer kvar? Och ifall jag har tre kilometer kvar, så det tar kanske 17 minuter för mig att springa och nu har jag sprungit i 1 timme och 50 minuter så vad blir min sluttid då… Äh, spring bara, du ser sluttiden i mål sedan!

I fjol när jag sprang halvmaraton i Tallinn kommer jag ihåg att jag var väldigt pigg på slutet och kunde dra en lång slutspurt och blev irriterad på folk som var i vägen. I år blev det ingen slutspurt att tala om. Jag var så trött i benen, jag vet inte riktigt vad som hände de sista kilometrarna. Jag ville bara lägga mig raklång ner, men tänkte det är mindre än två kilometer kvar. INTE GÅ NU! Orka det sista ännu! Med kanske hundra meter kvar till mål så försökte jag öka takten lite. Jag har kollat på målkameran från loppet och jag ser nog bättre ut än vad jag kände mig. Spurtar t.o.m förbi nån på slutet. Så såå dåligt var det ju inte, men där och då kändes det nog väldigt jobbigt.

Sluttiden blev 2:06:38. Så nytt PB, med nästan exakt en minut och nästan åtta minuter snabbare än i fjol på samma bana. Så jag är väldigt nöjd, även om det inte blev under två timmar. När jag ännu för två veckor sedan fundera på ställa in och nu blev det rekord trots förkylning. Så man klarar av mycket mer än vad man tror. Det fick jag igen en gång bevisat för mig. <3 kroppen!

Nu känns kroppen nästan som vanligt igen, lite stela lår men i övrigt pigg och kry. Den här veckan blir nog en lugnare vecka, nästa vecka blir säkert normal träningsvecka. Jag har ännu två millopp här på hösten inplanerade. Ett i början av oktober och sedan ett i slutet av oktober.