Jag kommer högst antagligen att skriva så mycket om Tallinn maraton de kommande veckorna att ni kommer att tröttna på mig. Ibland tröttnar jag nästan på mig själv och mina tankar. Det är mycket som snurrar inför Tallinn. Vad ska jag ha på mig, vad ska jag ha med mig, tänk om jag glömmer något, när var starten nu igen, var är starten, vilka skor ska jag springa i? Har jag ens tränat tillräckligt? När jag anmälde mig fanns det en obligatorisk ruta man ska kryssa i, ”I am well trained for the distance”. Vältränad och vältränad, nåt ditåt i alla fall. Runt kommer jag väl.

Banprofilen är publicerad och var start och målgång är. Tydligen är det inte start eller målgång vid Viru gates, så jag ber om ursäkt om någon anmält sig på grund av mitt hyllningsinlägg till Tallinn maraton tidigare. Men det är åtminstone en ett-varvsbana. Det gillar jag.

Jag ser såå mycket framemot att resa till Tallinn igen. Tillbaka till en av mina favoritstäder. Sightseeing och springa på nya platser. Äta och dricka gott. Shoppa. Ibland glömmer jag nästan den lilla detaljen att jag faktiskt reser dit för att springa ett maraton. Jag fattar inte att det är mindre än en månad kvar. Lite småpanik har jag.

Jag skulle vilja få till ett riktigt bra långpass ännu. Kring 20 kilometer med en bra känsla. Som att det finns mer att ge. Att jag skulle orka springa längre, men jag slutar för att jag planerat att bara springa 20. Gärna med ett högre tempo. Tryck i steget, lätt känsla och pigga ben. Jag tror att jag mest behöver det mentalt. För formen tror jag inte det gör så mycket mer, men för självförtroendet. Att ha ett sista bra långpass inför Tallinn. Sedan gäller det att ladda mentalt.

Det här skulle ha varit raceweek. Tallinn maraton är på söndag och som bekant ska jag inte springa då. Senast jag kollade på hemsidan skulle loppet arrangeras, men annorlunda. Ny startplats, ingen publik vid start eller mål, negativ coronatest krävdes och det var säkert något annat ännu. Jag läste inte så noga igenom allt, eftersom jag ändå inte ska springa. Jag tyckte mest att det var tur att jag hade bestämt mig för att inte springa, eftersom det verkade komplicerat och jobbigt. Och det var ändå för bara själva loppet. Jag har inte ens kollat hur det skulle ha varit med resan…

Ifall det här hade varit raceweek, då hade jag fått ett superbra sista pass inför. Om jag på lördagen hade tunga ben, flög jag fram idag. Jag var flåsig, men benen pinnade på. Idag hade jag lätta ben och bra tryck. Det var en helt annan känsla än på lördagen. Idag är jag istället förvånad över hur lätt det kändes, eftersom jag ändå hade jobbat på dagen och det blev en kvällsrunda. Första kvällsrundan på länge.

Oftast brukar jag springa på lediga dagar, eller innan jobbet. Jag minns inte när jag senast skulle ha sprungit efter klockan sex på kvällen. Snart måste jag komma ihåg reflexvästen igen. Så att det inte går som förra året, att jag plötsligt blir överraskad över hur snabbt det blir mörkt.

Nu hoppas jag att dagens pass är min normala form och att lördagens tunga känsla bara var ett undantag. Jag vill nämligen springa mycket i höst och det är klart att det är roligare ifall känslan är bra i kroppen.

Det här är ett inlägg som är jobbigt att skriva även om jag vetat om saken länge redan. Varför jag inte springer Tallinn maraton i år. Det blev inget maraton ifjol, eller lopp för den delen heller, och det verkar som om historien upprepar sig. Just nu har jag i alla fall inget lopp inplanerat. Varken maraton eller kortare.

Jag har helt enkelt inte haft motivation till att träna som det krävs. När jag sedan ännu kommer att få andra dosen av coronavaccinet bara två dagar innan Tallinn maraton, blev beslutet att inte springa ännu lättare. Då försvann den sista motivationen till att springa långpass och att följa ett träningsprogram.

Just nu är det roligare att springa på känsla och att cykla till jobbet. Jag vet hurudan träning det krävs för ett maraton. Jag vet också att även om jag är förberedd är jag nervös. Har jag tränat tillräckligt? Sprungit tillräckligt långa pass, tillräckligt med mängd? Jag behöver ingen extra stress över att få biverkningar av ett vaccin, vilket jag i och för sig inte fick efter första dosen.

Till ett maraton vill jag komma väl förberedd, pepp och ivrig på att springa. Veta att jag gjort det jag ska. Det har inte känts värt det. Lägga ner en massa träningstimmar och mängd, för att kanske sedan få biverkningar av ett vaccin. Eller att loppet blir inställt igen. Plus att det är jobbigt att resa, med möjlig karantän, coronatest, intyg och så vidare.

Ifall jag valt att satsa på att springa Paavo Nurmi maraton i Åbo, hade läget kanske varit annorlunda. Men maratondistansen lockar inte där, utan jag vill springa i Tallinn. Jag vill inte springa en två-varvs bana ute på ett folktomt Runsala. Jag vill springa i stan med folkfest och party hela vägen. Det är därför jag alltid trivts så bra på lopp i Tallinn. Stämningen.

Det är klart att jag kunde ha tränat som om jag skulle springa maraton, för att sedan kanske välja att springa en annan distans i Åbo. Att träningen inte är förgäves, men egentligen så är jag nöjd över mitt beslut. Bara för att jag inte springer maraton i Tallinn i år, betyder ju inte att jag inte kommer att göra det något annat år.

Jag är ändå i bättre form än jag var i fjol. Löpningen känns mycket bättre och jag har tränat mer. Det har varit skönt att jag tog beslutet över att inte springa i Tallinn tidigt på sommaren. Ingen stress över missade träningspass, eller att jag nu borde ligga på en sån här mängd i veckan. Långpassen borde vara si och så långa. Jag borde verkligen springa intervaller. Jag tror att den uteblivna stressen över träningen har gjort att träningen egentligen gått bättre. För jag har inget att jämföra med och jag ska ändå inte springa något lopp. Utan jag kan träna det jag vill.

Men nästa år, Tallinn. Då jäklar!