Jag och Tennby spånbana är inte alltid kompisar. Det går bra för det mesta, tills det inte längre gör det. Hur många gånger har jag ramlat där? Fyra gånger? Igår blev det igen en vurpa. Vurpan med stort V.

Det gick så bra. Jag var inne på mitt näst sista varv. Jag skulle en gång ännu springa ner för den branta backen. Eller jag skulle gå ner för den branta backen. Den är så brant att det inte går att springa ner för den. Sedan skulle jag ännu springa det kortare varvet och efter det var jag klar.

Den branta backen är superbrant. För folk som faktiskt kan springa trail, är den säkert inget problem. För fegisar som mig… Jag går och försöker bromsa. Det är rullgrus, det är brant och det resulterade i en vurpa. Jag skrapade upp hela högra benet. Lite skrubbsår och rejäla blåmärken. Det är tur att bröllopet var förra helgen, för det är inte vackert.

Bortsett från vurpan, gick passet riktigt bra. Orsaken till att jag valde att springa på spånbanan var värmen. Jag cyklade dit och lämnade cykeln på parkeringen. Jag hade med mig vatten, sportdryck, gel och handduk. Det räckte och fungerade bra. Jag tyckte nästan att det var bättre med sportdryck än med gel. På det sättet fick jag mer att dricka. För det var varmt och svettigt. Jag sprang till och med i bara min sportbh.

Totalt blev det ändå nästan 20 kilometer. Klart godkänt. Jag tycker egentligen nog om att springa (långpass) på spånbanan, just för logistikens skull. När jag kan ha med mig vatten och energi och sedan stanna vid varje varv. Det blir lite som på lopp där varje vätskestation kommer efter tre kilometer. Stanna, dricka, men sen fortsätta springa igen. Jag måste sluta ramla bara 🙂

Det här känns som en upprepning, varför jag inte ska springa trail. Jag skulle springa långpass. Jag valde spånbanan. Den här gången hann jag faktiskt springa över två varv innan poff. Magplask. Jag snubblade på den där samma satans roten som sist och gjorde en fullständig vurpa. Inte något, jag trampade lite snett och hann parera, utan jag låg raklång på spånbanan. Smutsig från topp till tå, ett knä fullt med skrubbsår, ett gigantiskt blåmärke på kommande på skenbenet och ett knäckt självförtroende. Kanske jag har lärt mig nu? Jag ska nog inte springa trail. 

Idag var planen att springa veckans längsta pass och nu blir det istället vila för resten av veckan. Hela benet bultar. Okej, riktigt så illa är det väl inte, jag är mest irriterad på mig själv. Hur kan jag lyckas snubbla på samma ställe två gånger?

Fram tills min vurpa kändes löpningen i alla fall bra. Alltid något. Det är tyngre att springa på spånbanan, men jag tyckte ändå att jag orkade springa på. Jag lyssnade faktiskt på en podd den här gången. Jag ville distrahera mig med något, för det är flåsigare att springa på spånbanan. Inte fokusera på hur flåsig jag låter, utan fortsätta springa. Det är inte tungt, det är inte så farligt, fortsätt springa bara och fokusera på podden.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra med träningen resten av veckan. Imorgon hade jag oberoende tänkt vila. Jag tror nog att jag kan springa i slutet av veckan. Ingenting är brutet, eller ens stukat. Jag tror mest att jag blev skraj av min vurpa. Det hade kunnat gå mycket värre. Hälsningar hon som typ bröt handen fyra gånger som barn när hon föll och tog emot med händerna. Also known as klumpedunsen 🙂

I min iver igår över mina sprungna 60 kilometer under november, glömde jag bort vad inlägget skulle handla om. Vad jag egentligen skulle blogga om. Om hur jag sprang på spånbanan för första gången sedan maj. Om hur jag glömt bort hur tungt det är att springa där. Så nytt försök idag. Om min löprunda på spånbanan alltså, det jag egentligen skulle blogga om igår.

När jag tränade inför maraton år 2018 sprang jag många pass på spånbanan. Långpass på söndag morgon var standard. Varv på varv, runt runt runt. Jag kunde lätt (eller nåja lätt och lätt) springa över 20 kilometer där. Visst, det var tungt ibland, det var mentalt jobbigt, men det gick ändå. Ett varv är 2-3 kilometer, lite beroende på hur jag springer. Så om jag sprang över 20 kilometer, sprang jag säkert 10 varv. Igår sprang jag två.

Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa där. Hur kuperad den är. Hur benen får mjölksyra, hur pulsen blir hög, andningen flåsig och jag vill inget annat än gå. Igår var det dessutom lerigt. Ibland var jag tvungen att gå runt pölarna, ibland råkade jag stiga rakt i, men mest var det tungt att springa. Hur har jag kunnat springa 10 plus varv?

Orsaken till varför jag igår valde att springa på spånbanan var för att jag var ute efter en specifik sträcka. Jag ville springa 8,4 kilometer för att nå upp till 60 kilometer under november. Spånbanan är bra vid såna tillfällen. Bara springa några varv tills önskad sträcka är nådd. Igår sprang jag två varv på spånbanan. Då hade jag sprungit nästan fem kilometer. Jag hade säkert kunna springa de resterande kilometerna där också, men det var väldigt lerigt. Jag valde att vika av och springa resten på asfalt.

När jag kom ut på platt, asfalterad väg kändes löpningen mycket lättare igen. Det är något speciellt med spånbanan. Det är mycket tyngre att springa där. Kuperat, annorlunda underlag, jag är tvungen att se var jag sätter fötterna. På platt asfalt kunde jag trycka på mer och löpningen kändes bra.

Jag hade inga problem med distansen 8,4 kilometer. Kroppen orkade bra, fastän det var det längsta passet sedan början av oktober. Kroppen orkade så bra att jag funderar på en liten decemberutmaning. För att avsluta året på topp löparmässigt. Jag ska klura vidare på det en stund ännu, innan jag berättar vad det går ut på.

Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat än om varför jag inte springer trail. Jag skulle skriva om ett kärt återseende till spånbanan. Där jag spenderade många timmar när jag tränade inför Tallinn maraton 2018. Varv på varv, runt runt runt. Ett enkelt sätt att få till ett bra långpass, utan att behöva räkna ut en rutt. Bara mata på, tills jag är nöjd. Vad händer idag? Knappa fyra kilometer in i passet och jag stiger snett på en sten eller rot och poff. Ont i foten och det är inte läge att fortsätta.

Som tur är bor jag nära spånbanan, det är också en orsak till varför jag gillar att springa där. Det är nära att ta sig hem, ifall det händer något, som det här eller magkatastrof… Is på foten, högläge och vila. Foten känns helt okej och jag tror inte att det är något allvarligt. Så länge jag inte rör den alltför mycket eller anstränger mig, känns det knappt något.

Det är mest irriterande. Jag som har varit inne i ett bra flow och så händer det här. Spånbanan är ju inte ens trail, det är en meterbred stig som går i skogen. Där finns kanske tre rötter du kan snubbla på, och det lyckades jag med.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska träna för resten av veckan. Planen var ett till löppass och en cykeltur, men kanske det blir vila som gäller. Att jag i alla fall är tvungen att skippa löpningen. Foten känns ändå helt okej, men jag vill inte riskera något heller.

Alltså hur klumpig får man vara?!

Förra sommaren sprang jag nästan uteslutande alla mina långpass på spånbanan. Runt, runt, runt, varv på varv tills jag kom upp i önskad längd. Det var inte alltid den mest inspirerande omgivningen, men på något konstigt sätt gillade jag det. Det var enkelt och kravlöst, bara att mata på. Stanna vid parkeringen vid varje varv för att dricka lite och fylla på med energi. På det sättet få en liten paus och sedan var det bara att fortsätta springa. Spånbanan är kuperad och det var extra bra träning inför mitt maraton. Det gjorde att jag flög fram i Tallinn sedan och var en av mina nyckelfaktorer inför maraton.

Jag har inte sprungit på spånbanan sedan förra sommaren. Jag vill inte springa där när det är mörkt, vilket i princip är nio månader av året. På vintern om det är snö är där skidspår, och jag tror inte att man får springa där då. Är det inte snö, är det halt eller slask och blött. Så egentligen är det bara under sommaren som det går att springa där 🙂 Idag var första gången sedan typ augusti i fjol som jag sprang där.

Jag hade glömt bort hur jobbigt det var. Hur tusan orkade jag springa 10-15 varv där förra sommaren? Nu orkade jag två. Jag skulle visserligen bara springa en timme idag enligt träningsprogrammet, men jösses vad det var tungt. Backe upp, backe ner och hög puls hela tiden. Något har ändå hänt med formen. Förra sommaren när jag sprang där höll jag snittfart på 7:30 (ish) och nu kunde jag springa i 6:40 (ish). Vilket är helt super på den kuperade banan. Så ja, det var tungt och jag sprang bara två varv, men ändå! Woop woop!

Bra start på veckan och på semestern!

2

Jag är en asfaltslöpare och springer väldigt sällan i skogen. Eller rättare sagt, jag springer aldrig i skogen. Det gjorde jag idag. Med lite god fantasi kan man få det till traillöpning. Egentligen sprang jag varv på varv runt motionsslingan nära där vi bor, men med tanke på att jag alltid springer på asfalt, så räknas det som trail för mig.

Idag var tanken att jag skulle springa veckans långpass, över tio kilometer. Det blev inte över tio kilometer, men det blev det längsta jag sprungit på ett bra tag. Klockan stannade på 9,6 kilometer och det fick duga. Jag hade säkert orkat springa längre, men jag fick problem med magen och avslutade passet i förtid. Det var länge sedan jag hade löparmage och det är inte kul att ha. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och inte något återkommande. Det är nämligen under långpass som jag kan ha problem med magen och jag vill inte behöva oroa mig för det. Just när det känns som om mina pass blivit längre igen.

Löpningen fram tills magproblemen kändes i alla fall riktigt bra. Jag har sprungit på motionsslingan flera gånger och den är väldigt kuperad. Tiderna går inte att jämföra med vanlig platt asfaltslöpning, men eftersom jag sprungit där tidigare, vet jag ungefär vad jag brukar ligga i för tempo. Jag höll nästan samma tempo som jag brukar på asfalt och jag sprang uppför backarna. Där är en monsterbacke som jag brukar gå upp för, men idag sprang jag. Backen är i två delar. Först är det en backe, sedan är det platt en liten del och så svänger det och hello nästa backe. Du ser inte den andra backen eftersom den blir bakom krönet, men jäklar vad pulsen är hög när du är uppe. Självkänslan med för den delen när jag sprang uppför!

Totalt blev det 4 varv på slingan med några fotopauser. Det sista varvet gick jag ganska mycket för jag började känna av magen. Då tycker jag att det hjälper att gå, i alla fall känns det inte lika jobbigt för stunden. Det var kul att springa i skogen och det är ju bra träning att springa kuperat. Jag vet inte varför jag inte gör det mer egentligen? Kanske fastnar jag också för traillöpning?

 0